Matsu no Buroggu

Sling along

2007-12-11T23:59:00.000+09:00

Tillbaka i Asien med jobbet är det inte för inte man blir lite nostalgisk. Det är faktiskt bara en tidszon bort till gamla hederliga Tokyo och jag önskar att jag kunde ha vägarna förbi...

Nu blir det istället ett dygns flygning hem pga en inställd flight från Suvarnabhumi som gör att jag har att välja mellan nio timmar på en kall bänk i terminalen eller eventuellt en taxi in till Bangkok för lite thaikäk och en drink. Vi får se hur formen är när jag landar.

För de som inte greppat det från titeln så är jag i Singapore för att delta i en säljtripp. Vi landade igår och dagens möten har gått mycket bra. Inte tillräckligt bra för att bryta skumpaflaskorna, men tillräckligt bra för att fira med lite god mat och en Singapore Sling på the Raffles Long Bar.

Jag vet, det finns inget tröttare hål på hela ön, men när jag satt där på barstolen och blickade ut över de fulla tangodansande turister från Finland medans jag sippade på min drink så kändes det helt najs ändå. Inget drag på stan hur som helst då det är mitt i veckan, så hamndistrikten får vänta till nästa tripp.

Imorgon blir det till att dra runt på lite andra möten, men ska försöka passa på att göra lite se lite sights och kanske shoppa lite julklappar. Over and out.

Flytt till ny adress

2006-07-06T05:14:00.000+09:00

Brorsan klagar på att jag inte tagit tillfället i akt att avrunda min japanvistelse med en ordentlig slutkommentar. En sådan kommer inte här, men däremot lite andra nyheter.

Sedan dess att jag kom hem har det sannerligen varit full rulle! Jag hann knappt packa upp innan jag började jobba på BassetLabs i Sundbyberg. Nu pendlar jag till Sumpan via Centralen varje morgon, men är det något jag vande mig vid i Tokyo så var det dagliga resor på pendeltåg. Inga problem således!

Ännu större nyheter är att jag och Virginie nu har köpt en trea i Fålhagen. Flyttlasset går redan nu på lördag och tar oss från Studentvägen 19 till Petterslundsgatan 23D. Om ni vill vara med och svettas med en låda i nävarna och gassande sol i nacken så är det bara att slå en signal. Alla är välkomna! Annars får ni en ny chans att flukta på nya lyan i samband med inflyttningsfesten i augusti.

Förhoppningsvis får jag chansen att gå igenom mina japanlådor efter flytten. Och då kanske det också händer något mer här... Fram till dess hoppas jag att ni får njuta av massor av varma sommarkvällar!

Sista brevet från Japan

2006-02-21T14:38:00.000+09:00

Sex nätter (och en flygresa) kvar till Sverige och nedräkningen har börjat på allvar. Fick tipset att skicka in en liten notis till min gamla hembygdstidning Gefle Dagblad och idag gav det utdelning, även om ryktet om min återkomst är ordentligt överdrivet.

Slutpresentation imorgon och med den bakom mig har jag uppfyllt mitt sista åtagande här på KDDI. På lördag flyttar jag in till Ikebukuro för att slippa onödiga timmar på pendeln den sista helgen. Avskedsmiddag är inbokad på Park Hyatt Tokyo, som kanske känns igen från Lost in Translation. Deras japanska restaurang Kozue får äran att lämna det bestående minnet av Tokyos underbara restauranger.

Det har varit en fantastisk tid i Japan, men jag ser verkligen fram emot att komma hem till Sverige och Uppsala. Hoppas att mina små inlägg har kunnat förmedla en liten del av det jag har upplevt här!

Vi ses snart!

Mats.

Nyfriserade äventyr

2006-02-15T19:14:00.000+09:00

Mindre än två veckor kvar i Japan och fortfarande mycket kvar att upptäcka. Den här veckan har jag haft min första dust med den japanska byråkratin, men det ser ut som om jag gått segrande ur striden den här gången. Jag vill dock inte utmana ödet och hoppas kunna slippa returmatch... På jobbet händer det annars inte så mycket, förutom att jag sitter och finputsar på slutrapporten och dokumentationen av mitt arbete. Nästa vecka är det dags för slutpresentation och efter det blir det semester på riktigt!

På vägen hem från jobbet idag tittade jag in hos min frisör, som har gjort mig fin inför hemkomsten till Sverige. Han har varit en riktigt klippa och jag tror att det kommer att bli svårt att hitta någon lika flink med rakkniven i Uppsala. Med tanke på mina stapplande fraser på japanska i september, så var besöket en succé. Vi hann med att prata både om min stundande hemresa och om OS-programmet. Tyvärr visade det sig att kvällens hockeymatch mot Kazakstan inte sänds i Japan. Tragedi!

Kvällarna är helt och hållet inbokade framöver. Det är många som jag vill träffa och tacka för mina underbara upplevelser i Japan. Appropå upplevelser, så har jag nyss publicerat de två artiklar jag skrivit för senaste numret av Ghasetten. Om ni inte har haft glädjen att få den i brevlådan, så kan ni alltså läsa dem här!

En japansk dagbok, Ghasetten #1 2006

2006-02-15T19:01:00.000+09:00

Det har redan hunnit bli januari och en snabb koll på termometern nere i hörnet av skärmen visar att Uppsala har minus tio grader kallt idag. Här i Japan har vintern varit ovanligt kylig. Jag har faktiskt fått användning för långkalsongerna, som jag med ett snett leende packade upp i augustis trettiosexgradiga sommarhetta. De senaste månaderna har bjudit på fantastiska upplevelser och trots att det finns saker jag saknar hemifrån, så börjar jag verkligen känna mig hemma i Tokyo. Något som gjort det lättare att hålla hemlängtan stången är de underbara besök hemifrån jag fått under hösten och över nyår.

Japan stannar aldrig upp. Var jag än vänder mig så byggs det på någonting nytt. Det handlar om allt från enorma lyxkontorslokaler kring de mest trafikerade stationerna, till små privathus som klämmer sig in på en markyta som knappt motsvaras av två studentrum i 28:an. När jag tar min lilla morgonpromenad (tackar återigen gudarna för att jag slipper pendeln) till jobbet, så passerar jag inte mindre än fyra byggen, varav det närmast kontoret är ett lägenhetsområde av storlek Flogsta höghus. Lunchpromenaden går förbi ytterligare ett par och tiden från o-harai, reningsritualen som utförs av en shintopräst innan grunden är lagd, till färdigt hus passerar ruskigt snabbt.

Vad som gör detta oavbrutna byggande lite underligt, är att det inte verkar motsvaras av samma mängd rivande. Skinande superkomplex av glas och betong kan stå granne med fallfärdiga spökhus av trä eller rader av övervuxna trevåningsradhus, som ser ut som om de har vandrat rätt ut ur en öststatsförort. Denna blandning av gammalt och nytt kan vara oerhört charmig. När perfekt bevarad Edo-arkitektur lever i symbios med stadens nya neonfyllda landskap, känns det nästan som att resa i tiden – åt båda håll samtidigt. Men ibland kan det vara lite av en nagel i ögat. Det har sagts att japanerna är oerhört fascinerade av det vackra och harmoniska, och att de kanske just därför bemästrat konsten att blunda för det fula.

Det byggs inte bara mycket, det byggs snyggt. Vår lilla minisemester i Kyoto avslöjade otroligt vackra tempelstrukturer, varav vissa överlevt nära åttahundra år av jordbävningar och bränder. Ett rykte säger att en rådgivare till Roosevelt avstyrde brandbombningar här, något som ödelade stora delar av Tokyo under andra världskriget, på grund av Kyotos vackra arkitektur och historiska värde. Andra hävdar att det var för att Kyoto vid det tillfället fortfarande befann sig på listan över möjliga mål för en av de första atombomberna, som slutligen kom att fällas över Hiroshima och Nagasaki.

Oavsett anledningen är Kyoto fortfarande en oerhört vacker stad, fylld till bredden av flerhundraårig kulturhistoria. Men även moderna arkitekter har fått chansen att förgylla det Kyoto vi kan besöka idag. Tadao Andō, en av japans mest berömda arkitekter, har förutom ett av stadens nyare museum ett flertal av stadens andra byggnader på sitt samvete. Att flanera längs Kyotos gator fick mig att minnas Barcelona, en annan stad där man med blicken riktat snett uppåt kan upptäcka allsköns snillrika designlösningar. Det märks att man, med stadens goda rykte i minne, har lagt tanke bakom allt från gatlyktor till busstationskurer. Den nya tågstationen väckte därför stor debatt, då den av många ansågs inkräkta för mycket på stadens karaktär. Själv upplevde jag den som ett ståtligt skepp, som säkert lotsats in i hamn väglett av skenet från stadens röda lyktor, men jag kan förstå varför en och annan traditionalist blev upprörd. Till avdelningen intressanta fakta hör att Kyoto är den enda staden i världen där McDonald's fått ge upp den brandröda bakgrunden till sina guldbågar, och fått nöja sig med en mer nedtonad nyans av brunt. Detta på grund av stadens lag mot pråliga (eng: garish) gatuskyltar.

Det är inte bara det vackra som överraskar på denna avlånga ö. Det finns mycket annat att lära. I flera månader bokstavligen snubblade jag över gula, upphöjda linjer i gatan utan att förstå vad de var till för. Det tog kvinnlig list ungefär fem minuter att inse att de var till för synskadade. Genom att följa dessa upphöjda trafikleder längs trottoarerna och genom tunnelbanestationerna kan man hitta var som helst. Olika mönster gör det dessutom möjligt att upptäcka övergångsställen, busstationer och nedgångar till tunnelbanan, där biljettmaskinerna givetvis kompletterats med brailleskrift av stationsnamn och priser. På rak arm kan jag inte tänka mig att jag någonsin upplevt maken till handikappanpassning. Blindgatorna finns även inuti det stora fotografimuseet i Ebisu!

När jag väl fått upp ögonen för detta fenomen, så ser jag tecknen överallt. Synskadade, rörelsehindrade och även småbarnsmammor har gott om praktiska hjälpmedel för att göra det lättare att ta sig igenom vardagen. På väg hem från det stora shoppingparadiset Odaiba, som ligger på en ö i Tokyobukten, stötte vi faktiskt på en stor grupp blinda på väg hem efter en dag fylld av bestyr. Ljudet från deras klapprande pinnar blandades med det inspelade fågelkvittret i tunnelbanan och fyllde mig med en härlig rofylld känsla.

Min vistelse i Japan går mot sitt slut och det känns ärligt talat lite moloket att behöva tänka på refrängen. Det känns konstigt att det var knappt fem månader sedan jag satte min fot på japansk jord för första gången och att jag om ett par veckor är tillbaka i Uppsala. Den första tiden här blev något av ett stålbad med värmen, språket och allt det andra som var ovant. Nu känner jag mig mer bekväm. Delvis på grund av klimatet, men kanske främst för att vardagsjapanskan har lossnat ordentligt. Kommunikationen med min hårfrisör går framåt och jag har till och med lyckats beställa pizza till min lägenhet över telefon! Mina nya vänner här i Japan är det jag kommer att sakna mest, och det är även vänner och familj jag saknar mest hemifrån.

Är det något jag lärt mig under min tid här i Japan är det att våra två kulturer är mer lika än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. På ytan är det som natt och dag, men när man kryper ner i vardagens krum och språng så upptäcker man egenskap efter egenskap som påminner mig om det svenska: vi köar artigt på posten och i bankomatkön, vi sitter tysta på vår plats under den timslånga hemresan med tåg eller buss och vi tar av oss skorna inomhus. Till råga på allt äter vi rå fisk!

Oenologi i Ost, Ghasetten #1 2006

2006-02-15T18:51:00.000+09:00

Japanerna må vara kända för att inte kunna bita av snapsarna i svensk takt, men den japanska alkoholkulturen har för den delens skull inte blivit lidande. Det dricks mångt. Det dricks mycket. Kanske står anledningen att finna i den fullständigt uppstyrda vardagen. Med ett par öl innanför västen får man chansen att lätta lite på trycket och dessutom möjligheten att vara extra ärlig mot chefen utan att det påverkar ens framtida karriär. Känns det igen? För att undvika att fastna i onödig analys kastar vi oss snabbt över det drickbara.

Ölet kom till Japan för ungefär hundra år sen, med ölstugor uppförda på krav från utländska sjömän. Det dröjde inte längre förrän det även blev en inhemsk favorit. Det finns tre typer av öl (läs: lager) i Japan: biiru (öl), happoshu (bubbeldricka) och daisan-no-biiru (den tredje kategorin öl). Skillnaden ligger i mängden malt som används vid bryggningen och bildar även basen för den japanska ölskatten. Enligt japansk lag är det förbjudet att använda ordet öl i menyn, om halten malt understiger 67%. Resten av ölen kan innehålla lite vad som helst. Den “tredje kategorin öl” introducerades 2004. I ett försök att ytterligare få ner priset använder detta billighetsalternativ sojabönor, ärtor och annat skoj istället för malt. Rent allmänt är den japanska lagern av mycket bra kvalitet. Min personliga favorit är Yebisu, som i reklamen stoltserar med att följa de tyska renhetslagarna.

Traditionellt har alkohol bara handlat om en sak: saké. Sake betyder helt enkelt alkohol och bör uttalas med betoningen på den första stavelsen och ett relativt stumt e. I vardagsmun säger man o-sake (ärade sprit) eller nihonshu (japandricka). Sake är en hel vetenskap och har till och med en egen sommeliercertifiering. Den vanligaste sorten är junmaishu (ren risdricka) och den finaste junmai ginjōshu (speciellt utvald ren risdricka). På sommaren avnjuts risvinet kallt och på vintern rykande varmt. Sake har under generationer varit den dominerande drycken i Japan, men har inte riktigt fått fäste hos dagens unga och hippa. Men vad gör det när de äldre bara blir fler och fler.

De första druvorna kom till Japan från Portugal för omkring fyrahundra år sedan. Efter en sömnig tillvaro som tilltugg fick de äntligen komma till ordentlig nytta 1875, när den första kommersiella vinproduktionen drog igång i Yamanashi-prefekturen väster om Tokyo. Det (för Japan) torra klimatet gjorde att regionen inte lämpade sig för ris, och sålunda risvin. Det är inte svårt att föreställa sig att motivationen till att utveckla något annat att släcka törsten med. Under hösten passade jag faktiskt på att besöka en vinfestival anordnad av lokala producenter. Glad i hågen och med ett glas i näven sprang jag från besvikelse till besvikelse hela dagen. Det gick åt rätt många brödpinnar innan jag lyckades hitta ett rött och ett vitt vin som föll mig på läppen. Erfarenheterna kan summeras med att nästan allt japanskt vin är sött (amakuchi) och att torrt vin kallas för kryddstarkt (karakuchi), med vilket man verkar mena beskt.

Den produkt i Japan som kommer närmast vårt svenska arv av brännvin och vodka är shōchū (bränd alkohol). Shōchū är destillerad alkohol och kan göras från ris, korn, sötpotatis eller vad man nu råkar ha liggandes i botten av skafferiet. Denna starka dryck är ordentligt inne bland de unga och dricks antingen on za rokku (rent med is) eller oyu-wari (utspätt med hett vatten). Tvärtemot Sverige är det i de södra trakterna i Japan som man tittar djupast i flaskan. En avslutande varning (eller kanske snarare ett råd) bör nog ges till hugade resenärer; det finns regioner där det gamla hederliga o-sake inte betyder risvin utan sötpotatissprit.

Fotoalbum #3

2006-02-06T10:48:00.000+09:00

Dags att återigen sprida lite digital dynga västerut! Den här gången blir det i form av en ny bunt bilder. Foton från december och januari går att hitta här och om ni missat några av de tidigare bildarkiven så kan ni nå dem härifrån.

I helgen var jag i Yokohama och strosade omkring vid havet. Det var riktigt kallt, men inga minus sexton, som jag ser att det för närvarande är i närheten av Arlandas väderstation. Yokohama var en av de första hamnar att öppnas upp efter Japans långvariga period av isolering. Staden har, några hundra år senare, fortfarande tydliga influenser från Europa. Det, kombinerat med de (jämfört med Tokyo) glesa folksamlingarna, gjorde att jag kände mig hemma direkt. Det kalla vädret gjorde att kvällens nederbörd kom i form av snö. Det var det andra snöfallet jag upplevt här i Japan, men den här gången låg inte en flinga kvar på marken ett par timmar senare när det var dags att bege sig hemåt. Dock skönt att slippa regn! Min lilla helgtripp bjöd som vanligt på nya kulinariska upplevelser och kvällens besök på kaiseki var oförglömligt och utomordentligt gott. Detta trots att den bärande ingrediensen i allt var olika former av tofu.

Nu är det dags att kasta sig över rapportskrivandet igen! Hoppas att ni har det bra därhemma!

Goddag yxskaft

2006-02-02T15:22:00.000+09:00

Satt nyss och bläddrade i Metropolis, en engelskspråkig gratistidning som kommer ut en gång i veckan, och hittade en rolig notis, som beskriver hur det kan gå om man slappnar av under den dagliga kampen med japanskan.

An earnest Englishman, trying desperately to keep up during a one-on-one Japanese language lesson with an even more earnest female teacher, found that at the end of the lesson, after saying “so desu ne” and “hai” to keep the conversation rolling, he had accepted his teacher’s proposal of marriage.

Trots att jag inte drabbats av ovan nämnda konsekvens (än), så vet jag mycket väl hur lätt man kan sätta foten i munnen när man försöker att hålla konversationen igång. Ärlighet varar längst, men ibland är man lite för trött (eller lat) för ett "wakarimasen", trots att man inte förstår allt. Som man bäddar får man ligga!

Vårväder

2006-01-29T13:32:00.000+09:00

Snön har försvunnit och solen har tittat fram. Jag har tillbringat dagarna med långa promenader i närområdet och upptäcker nya, charmiga saker varje gång jag ger mig ut. Jasminen blommar och det doftar underbart! En månad kvar gör att spontaninköpen kommer att öka något, nu när chansen att jag ska hinna tillbaka till den där lilla, läckra affären är mer eller mindre minimal. Jag kommer nog att skicka hem en låda med prylar, porslin och annat praktiskt till Sverige.

Ni kanske undrar varför det varit lite tunnt med rapporteringen här på sistone. Det beror delvis på att jag haft så mycket att göra, men även på att jag skrivit två nya artiklar till nästa nummer av Ghasetten. När tidningen gått i tryck, så lovar jag att lägga upp länkar eller publicera igen här. Håll ut!

Kvällarna är som vanligt uppbokade med god mat och trevliga möten. Jag har dessutom försökt göra lite av en nystart på turistandet, nu när det bara återstår ett par veckor i öst. Av den anledningen bläddrade jag igenom alla guideböcker och gjorde en lista med allt jag vill se eller göra. Passade också på att lova mig själv att ta lite fler fotografier. Därför kan jag nu bjuda på ett, som jag tog av ett brunnslock i närheten av där jag bor:

Se det snöa!

2006-01-21T10:00:00.000+09:00

Efter att ha fått ungefär fyra timmars sömn på pendeltåget fram och tillbaka från Ikebukuro, vaknade jag upp till ett Tokyo täckt av ett decimetertjockt lager snö. Det var länge sedan jag såg snö med en så uppenbart barnslig förtjusning. En del kanske går att hänvisa till sömnbrist, men just nu finns det inget jag hellre skulle vilja göra än att kämpa mig fram genom drivorna på vägen hem till lägenheten. Allt är så vackert vitt!

Sardinpackat schema

2006-01-19T19:06:00.000+09:00

I måndags åkte brorsan hem till Sverige, men vilken avslutande helg det blev! Utgång hela natten fredag. Utgång hela natten lördag. Och måndagen inleddes med mochitsuki, där vi fick banka på ris med en jättelik hammare, fortsatte med sumoturnering och avslutades med genuint sumokrubb på en trevlig restaurang i närheten av arenan. Samtidigt som allt det här lyckades jag på något sätt få tid till att besöka svenska handelskammarens nyårsträff samt få klart en artikel om min forskning för en konferens i Toronto. Det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i skallen. Att ha brorsan på besök var verkligen förbaskat roligt, men nu gäller det att ställa in siktet framåt igen för att njuta av tiden som återstår här i Japan.

Fast innan dess ska jag knåpa ihop en artikel till nationstidningen Ghasetten. För er som inte fick förra numret i brevlådan, så kan ni hämta tidningen och läsa min förra artikel (sidorna 20-21) här. I andra nyheter, så fick jag och Staffan ett infall och ska undersöka möjligheterna att skeppa hem en tunna sake till vår hemkomstfest. Här kommer en bild av ett gäng tunnor uppradade utanför ett tempel som försmak:

Akemashite omedetou!

2006-01-04T14:41:00.000+09:00

明けましておめでとう! Gott Nytt År!

Jag är åter tillbaka på jobbet efter en knapp veckas ledighet över nyår. Brorsan och jag är installerade på traditionellt ryokan mitt inne i Ikebukuro och förutom att hotellet kör med lyckta dörrar mellan klockan ett på natten och sju på morgonen, så är det ett mycket bar och prisvärt boende.

De stängda dörrarna stoppade oss på vägen hem efter nyårsafton, men efter en halvtimmes promenad runt kvarteret för att hålla oss varma så kunde vi äntligen traska upp för trapporna till vårt rum för ett par timmars sömn. Tolvslaget fick vi uppleva i Shibuya tillsammans med en helt ofattbar mängd människor och ett hundratal poliser som gjorde sitt bästa för att hålla ordning. Tidigare under kvällen hade vi njutit av burgare och kampsportsgalorna Pride och K1 på en australiensk pub i Shinjuku. Det var första gången jag var åskådare till detta våldsamma skådespel, som här i Japan är mycket stort både bland killar och tjejer. Mer underhållande än de spektakulära ronderna på TV var dock mellansnacket med ett gäng galna japaner vid bordet bredvid. Skoj att känna att språket har lossnat tillräckligt för konkret snack över ett par öl!

Den andra januari var vi och hälsade på kejsaren i hans trädgård för att vifta japansk flagga och skrika banzai tillsammans med ett par tusen andra. Det var extremt välorganiserat och kejsaren tittade fram en gång i timmen för att önska en ny folkmassa gott nytt år. Igår hade vi planerat in ett besök i tempel tillsammans med några kompisar till mig, så vi packade på oss ordentligt med kläder och tog tåget upp till Kawagoe, som efter mina tidigare besök kommit att representera det trevliga med japanska folkfester. Besöket blev dock lite dyrare än planerat för Björn. Det visade sig nämligen att män födda samma år som honom inte skulle få ett speciellt bra år och det enda sättet att gardera sig var att köpa ett gäng souvenirer från templet. Tre inköp senare kände han sig trygg nog att fortsätta dagen och vi avslutade med rykande yakiniku och varm shochu på en restaurang i närheten av stationen.

Men som sagt, idag är jag tillbaka på jobbet och det är sannerligen en hel del att stå i framöver, speciellt eftersom jag inte vill missa chansen att springa runt med Björn på kvällstid. Det har blivit ordentligt kallt i Japan och långkalsonger kommer väl till pass vid våra långa utflykter till fots. Brorsan lider inte nämnvärt, men den milda hösten har lämnat mig synnerligen osvenskt oförberedd för vintern. Ett snabbt ögonkast på den svenska termometern visar dock att det fortfarande är kallare hemma, trots våra mäktiga minus fem. Hoppas att ni njuter av snön!

God Jul!

2005-12-22T17:14:00.000+09:00

Det blir andra julen i rad på annan ort och den här gången blir det nog ännu konstigare än förra året i Belgien! Japanernas jul är inte riktigt som den där hemma. Ungefär en procent av japanerna är kristna och det har traditionellt inte varit något speciellt med julhelgen. Den sittande kejsaren firar dock sin födelsedag den 23 december med pompa och ståt, så därför slipper jag släpa mig till jobbet imorgon. Men för att återgå till julresonemanget; tittar man på ytan så måste man erkänna att det gör ett ganska bra jobb. I Japan har man faktiskt både fler och bättre pyntade julgranar än i Sverige, ordentligt med juleljus på var mans hus och tomtar så att det räcker och blir över. Om det skulle visa sig att växthuseffekten gör att vår nordliga variant smälter bort, så är det bara att sätta in en platsannons i tidningen här.

Japanerna missar alltså inte chansen att fira jul, och när jag säger fira då menar jag på det där härliga, nästan bortglömda genomkommersiella sättet! Traditionen på julafton är att gå på dejt. Jepp, du hörde rätt. När vi svenskar sitter hemma och mossar med familjen och väntar på att Kalle ska börja, så är japanerna ute och raggar! Och vilket bättre sätt att visa sin uppskattning för någon än genom att boka en riktigt lyxig restaurang, köpa med sig blommor och en fin present samt som avslutning, om allt går enligt planerna, boka ett femstjärnigt hotell (!).

Råkade se en reklam i Japan Times häromdagen där man kunde boka in en specialinredd svit med julgran, öppen spis och hela kittet för den ringa summan av 2 miljoner yen, d.v.s. knappt 140000 kr. Då ingick det i och för sig mat, så man slipper en helgsaltad restaurangnota! Kommentaren från hotellets concierge var att nu äntligen började det vända här i Japan efter en tids återhållsamhet efter bubblan som sprack. Jag säger då det. De båda sviterna var dock redan uppbokade sedan flera månader tillbaka fick jag veta när jag... läste vidare.

Något billigare är det då att ta sin nyfunne vän på en promenad ner till Tokyo Tower, som av en slump råkar ha samma form som en gran och dessutom är extra vackert upplyst med ett enormt blinkande hjärta så här kring jul. Sött, inte sant?

Själv har jag lyckats trixa in mig på en julfest med en bunt kvarblivna svenskar. Organisatören hade bokat restaurang för 40 personer, men p.g.a. överväldigande intresse fick han byta lokal och därför fick även jag plats i julefirandet trots sen intresseanmälan. Tack för det!

Nu har det återigen blivit dags att packa portföljen och traska hemåt. Jag kanske till och med ska köpa en liten julbonsai på vägen hem för att riktigt känna julstämningen hemma i lägenheten.

En riktigt God Jul på er alla!

Fotoalbum #2

2005-12-17T12:45:00.000+09:00

Puh! Dags att kasta sig in till stadens brus igen efter en långsam morgon hemma i lägenheten. Igår var vi ute på karaoke och det var förvånansvärt roligt. Den japanska modellen, där man trycker in hela kompisgänget i ett litet rum istället, är helt klart överlägsen att behöva sitta och lyssna på en massa främlingar yla från scen. Nu vågar alla sjunga och behöver man förstärka modet är det bara att lyfta på interntelefonen och säga biiru, så kommer personalen springande direkt.

Imorse sorterade jag lite bilder från november, när Virginie var här, och nu har jag lagt upp ett andra fotoalbum i arkivet på uddenfeldt.se. Hoppa direkt till det nya albumet här!

Imorgon blir det årsavslutning med japanskakursen, men idag ska vi åka in till Akihabara för att titta på mp3-spelare, kameror, elektroniska lexikon och allt vad den japanska elektronikmarknaden har att erbjuda. Undrar vad jag får i julklapp i år?!?

Japanska tomtar och Sankte Elvis

2005-12-12T13:32:00.000+09:00

I helgen fick jag pröva på två helt skilda sätt att fira att året går mot sitt slut. På fredagen hade vi gruppens 忘年会, eller "glömma året som gått"-fest. Vi var ett stort gäng som tågade iväg till en förbokad restaurang där det som vanligt bjöds på en fest med havets läckerheter och 飲み放題 (fritt dricka). Det är mycket roligt att se hur atmosfären ändras från den någorlunda strikta kontorsmiljön när man får ett tillfälle att dricka ihop. Firmafest är ett recept som går hem i de flesta länder antar jag. Nästa vecka blir det två chanser till att glömma året. Först blir det en gång till med jobbet när hela labbet har sin gemensamma fest och efter det blir det lite mindre skala och lite nyktrare med de frivilliga lärarna som jag lärt känna via japanskakursen.

Jag fick även chans att fira Lucia ordentligt tack vare YCN som anordnat partaj på svenska ambassaden. Totalt omkring 120 gäster varav lite drygt hälften var japaner mumsade på köttbullar, drack glögg och fick storslagen underhållning i form av ett luciatåg anfört av ingen mindre än Sankte Elvis samt en jonglerande japansk tomte. Ta en titt själva i bildarkivet här! Själv dök jag upp lite tidigt och råkade skriva upp mig som frivillig jobbare. Det är därför jag ser ut som om jag var med i skidlandslaget 1972 på bilderna.

Hur som helst var det en mycket rolig kväll, trots att jag och Staffan tog pendeln hem istället för att följa med andrafesttåget (二次会電車) på fortsatta äventyr. Det här med andrafest är ett ganska intressant japanskt koncept som går ut på att man vid utsatt tid bryter upp och fortsätter festen på annan plats. Detta är mycket bekvämt för folk som måste ta sista tåget hem eller måste upp tidigt dagen efter för att jobba. Runt elva tar helt enkelt festen slut på en plats för att flytta till annan ort och starta igen, nu med förnyad styrka eftersom de trötta tackat för sig. Räcker det inte med en andrafest så kan man gå på tredjefest (三次会) och eventuellt fjärdefest, men jag har inte lyckats hänga kvar tillräckligt sent för att uppleva någon sådan. I lördags blev det alltså tidig hemfärd och efter att ha pillat lite på datorn somnade jag runt två.

Innan jag tar en ny sväng förbi kaffebryggaren och fortsätter dagens arbete så kan jag rekommendera följande instruktionsfilm, som ger en bra introduktion till hur man äter sushi här i Japan. Dessutom vill jag tipsa om Japanska.se som kan hjälpa till med översättning till svenska av alla dessa konstigheter jag skriver.

Att betala i yen

2005-12-10T14:01:00.000+09:00

Puh! Så var den första arbetsveckan efter semestern avslutad. Det är alltid lite svårt att gå upp i varv igen efter att ha varit ledig. Den här gången var det extra svårt eftersom jag käkade dålig hämtmat från lokala butiken på söndagkväll och därför fick avbryta måndagens arbetsdag tidigare än planerat för att friskna till i hemmets trygga vrå.

Det var som ni kan förstå fantastiskt skönt att få besök. Jag är extra glad över att Japan bjöd på vackert väder och härliga upplevelser även de dagar när jag var tvungen att arbeta och Virginie fick åka tunnelbana på egen hand. Det har varit spännande att se Japan genom ett par andra ögon och veckorna med Virginie har gjort att jag upptäckt nya saker hela tiden. Efter att ha bott här i ett par månader så kan det inte hjälpas att man börjar att blunda för en del av vardagsintrycken, som att övergångsstället på väg till jobbet blir grönt direkt efter att man tryckt på knappen. Hepp!

Något som man däremot ständigt känner av här i Tokyo är att folk verkligen gillar att shoppa. Män såsom kvinnor är mycket modemedvetna och alla kända (och okända) märken stoltserar med stora shoppingtempel utspridda över hela staden. Hemma i Sverige är jag obotligt dålig på att shoppa och kan ofta gå runt hela staden utan att hitta ett enda klädesplagg som faller mig på läppen. Men även en obildad europé som jag lockas dagligen till inköp i Tokyo. I grund och botten tror jag att det handlar om det stora och variationsrika utbudet. I Tokyo kan du hitta allt mellan himmel och jord. Färger, snitt och modeller av alla de slag finns representerade och även prislapparna sträcker sig över hela spektrat. En viktig sak att komma ihåg innan man ställer sig framför disken är att priserna normalt inte inkluderar den 5-procentiga momsen. De flesta större kedjor trycker båda priserna på lappen, med sitt eget pris (utan moms) i fet stil. Undrar hur länge man skulle kunna ha kvar det höga momstrycket därhemma om man insåg att 250-kronorströjan från H&M i själva verket kostar 200 kr. En av de mer intressanta shoppingupplevelserna jag haft var när jag och Virginie tillbringade ett par timmar i Venus Fort. Venus Fort är ett enormt komplex av affärer med artificiell himmel och italienska bakgator på en ö i Tokyobukten. Som namnet antyder är större delen av utbudet anpassat för kvinnor och de få män jag såg strövade, precis som jag, troget vid sidan om en vacker kvinna. Efter att ha upplevt inte mindre än tre soluppgångar var det dock dags för oss att ge upp. Det kan helt enkelt bli för mycket av det goda.

Innan jag kom till Japan så hade jag föreställningen om att det var fruktansvärt dyrt att leva här. Det är trist att prata pengar, men jag måste dock göra ett försök att slå hål på den myten. Boendekostnaden är givetvis skyhög i centrala Tokyo, men att köpa en nybyggd lägenhet mitt i stan behöver inte bli så mycket dyrare än dubbelt mot Stockholm. Visst är det mycket pengar, men det handlar också om att bo mitt i en av världens största och rikaste städer. Kan man dessutom tänka sig att bo utanför "tullarna", som i Tokyo kan tänkas motsvaras av Yamanote-linjen som ringlar sin väg runt stadens centrum, blir både priserna för att köpa och hyra mycket mer resonabla även om det givetvis finns lyxigt boende även där. Ute på vischan, 25 minuters tågfärd från city, kan man trots allt också hitta takvåningar som kostar fler yen än det går att räkna till. Transport är inte heller speciellt dyrt, förutom på de sträckor där något företag har monopol. För omkring 10-15 kr kan man ta sig till andra sidan stan med det välutvecklade tunnelbanesystemet där JR (statligt) och Metro (privat) konkurrerar om kunderna. Sista sträckan ut dit jag bor kostar dock omkring det dubbla, trots att avståndet är betydligt mindre.

Att handla mat i affären är dyrt, men absolut inte dyrare än i Sverige. Vad som däremot är billigt är att äta ute. För omkring 500 yen (ca 35 kr) kan man äta sig ordentligt mätt. Om man vill byta bort sin plats vid disken till en mer behaglig restaurangmiljö, eller om man tycker att det är för svårt att beställa och betala sin mat via en automat, så behöver man ändå sällan sträcka sig upp till det dubbla. Det som för en svensk låter helt obegripligt är att dessa priser oftast även gäller på kvällstid. Fördelarna med japanska fastprismenyer (~houdai) är dessutom påtagliga för en hungrig och törstig europé, som jag tidigare nämnt. Vin är mycket dyrt i Japan och kostar alltså ungefär som på svensk restaurang. Öl kan man däremot få hur billigt som helst. Det är klart att det finns extremt lyxiga och dyra restauranger och i anslutning till turiststråken finns det gott om dyra och dåliga ställen att fastna på. Lyckas man däremot undvika såna fällor står man inför en osannolik mängd av små och stora restauranger som inget hellre vill än att ta emot dig som deras vördade gäst. Det finns inget som får mig att känna mig mer välkommen än när ett ljudligt "Irrashaimase!" från kvällens servitörer får ett lika starkt eko från köket.

Kanske är det helt enkelt så att man är färgad av att komma från Sverige, men efter att ha bott här i tre månader så håller jag helt enkelt inte med om att Japan skulle vara exceptionellt dyrt. Det enda egentliga problemet med pengar i Japan, som jag har upptäckt, är att man är tvungen att bära med sig stora summor kontanter hela tiden. Bankkortet används knappt som betalningsmedel här och det kan gå långt mellan chanserna att få utnyttja ett icke-japanskt VISA kort. När man väl lyckas hitta en bankomat som har nattöppet, så får man betala en liten avgift för att den måste jobba efter kontorstid. Välkommen till landet där maskinernas fackrörelse verkar vara starkare än deras mänskliga motsvarighet. Heh. Att det däremot går att göra av med mycket pengar kände jag redan till innan jag och Virginie njöt av dryga två veckors lyxsemester. Men det var värt varenda yen!

En regnig söndag

2005-12-04T21:39:00.000+09:00

Imorse åkte Virginie tillbaka till Sverige. Med henne försvann det vackra höstvädret och ett stilla duggregn drog återigen in över denna bergiga ö på andra sidan världen. Det var otroligt att få dela min japanska resa med min älskade, om än bara för drygt två veckor. Samtidigt som det nu känns oerhört tomt, har vi fått massor av nya minnen att värma oss med nu när vintern ligger inför dörren.

På tåget tillbaka till Tokyo från flygplatsen drog jag mig till minnes min favorithaiku på svenska, skriven av Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.

Jag viskar en hemlighet

För att nå in dit.

Jag tillbringade eftermiddagen med svensk julstämning på svenska ambassadens julbasar. Det är ett under hur mycket lite glögg, pepparkakor och luciatåg kan betyda ibland.

Semester med Virginie

2005-11-21T13:24:00.000+09:00

Nästa veckas semester i Kyoto tjuvstartade i fredags när jag åkte ut till flygplatsen för att hämta Virginie. Hurra!! Det var fantastiskt skönt att få hålla om henne igen. Vi har haft en underbar första helg i Ueno och som tur är bryts min arbetsvecka av på mitten eftersom onsdag är Labour Thanksgiving day. Jag har verkligen anledning att vara tacksam!

Den här veckan pendlar jag från vårt hotell i Ikebukuro, kommer till jobbet sent och tänker gå så tidigt jag kan. Men nu ska jag se till att jobba lite!

Det är dags för Beaujolais Nouveau!

2005-11-17T17:34:00.000+09:00

Innan jag kom till Japan hajade jag inte riktigt vilket ståhej som omgärdar Beaujoulais Nouveau. Att jag inte ens närmelsevis kan pröva mig på att stava distriktets namn kanske delvis har med saken att göra. Hur som helst så har jag den senaste månaden sett massvis med reklam på stan, artiklar i tidningar och allt möjligt som med pompa och ståt utannonserar att den 17/11, då äntligen blir det dags att korka upp årets Beaujoulais Nouveau!

Något marknadsföringsgeni i Frankrike sitter säkert och myser med en flaska betydligt bättre vin, tar ett bloss på sin cigarett och skrattar förnöjt åt alla dumma utlänningar som gått på hans bluff. Varför är Beaujoulais Nouevau bra? Se deras officiella hemsida. Här är ett urval: att dricka Beajoulais Nouveau är moderiktigt, coolt och ungt. Där ser man. Måhända är en av anledningarna till att Japanerna är så upphetsade att man i Japan faktiskt får korka upp först. Men det var för en sisådär 18 timmar sen.

Om cirka 40 minuter (eller nästan 19 timmar för sent) ska iallafall en skara trötta lönearbetande forskare liva upp stämningen på kontoret genom att korka upp lite vin. 30 stycken Beajoulais Nouveau donerade av styrelseordföranden är givetvis kvällens höjdpunkt. (Det känns nästan som hemma i Uppsala...) Själv hoppas jag kunna smita undan och hitta den där flaskan Châteauneuf du Pape, som jag såg personalen bära undan oöppnad förra månaden. Länge leve Suiyo Saron, eller onsdagssalongen som det blir på svenska!

Min första jordbävning

2005-11-15T09:56:00.000+09:00

Ja, jag vet att det egentligen inte är min första... men de tidigare två registrerade jag inte ens.

I natt däremot vaknade jag mitt i natten och undrade yrvaket om jag glömt tvättmaskinen på. Förutom torktumlare finns det väl inget som kan skicka lågfrekventa vibrationer genom huset om inte... Aha...! Är det så här en jordbävning känns?

Vibrationerna pågick ganska länge och jag hann faktiskt vakna ordentligt och börja undra vad jag skulle göra om det blev värre. Lyckligtvis blev det inte det utan marken lade sig tillrätta igen och jag somnade om nästan omedelbart.

Jordbävningen hade sitt epicentrum någonstans utanför Hokkaido och registrerades som 6.9 på Richterskalan. Japansk press skildrar händelsen med lugnt intresse. På jobbet imorse pratade jag lite med min unga kollega, som däremot hunnit bli ordentligt orolig. Han upplevde nämligen den stora Hanshin-jordbävningen, som drabbade Kobe 1995, på nära håll. Då, precis som nu, började det lugnt med ett 30-40 sekunder långt inledande skalv för att sedan braka igång ordentligt. Normalt är jordbävningarna sällan längre än 10-20 sekunder.

Jag håller tummar och stortår för att inget liknande inträffar under min period här.

Hur som helst: Allt väl på östfronten!

Himmel och helvete

2005-11-14T17:23:00.000+09:00

Veckan har knappt hunnit börja och sviterna efter helgen sitter fortfarande i. Här ser ni killen som stått först i kön till kaffebryggaren så fort den pockat på min uppmärksamhet med sitt omisskännliga nu-är-jag-klar-puttrande.

I fredags blev vi bjudna på en riktig festmåltid på vietnamesisk restaurang. Hemtrevligt för killen från Vietnamn och mycket spännande (och gott) för oss som bara var vanliga gäster. Hans tjejkompis jobbade där en gång i veckan och därför så blev det en massa bjud och trevligheter innan det var dags att packa ihop och pendla hem till sängen. I lördags gick vi ut i storartad stil för att fira avslutningen av Swedish Style samt att våra utlägg för flygbiljett, reseförsäkring och liknande täckts upp av ett generöst stipendium från Sweden-Japan Foundation. Kvällen inleddes med fläktande drinkar på 36:e våningen och avslutades sent på morgonen i en mörk källarlokal i Shibuya där den dunkande klubbmusiken fick improviserat komp av Johan Brengesjö från Plej på trumpet. Mycket imponerande och suggestivt! Däremellan var det Sayonara i stil på Velours. I slutändan blev det en promenad åt helt fel håll, buss tillbaka till stationen och ett ganska lyckat försök att sova på tåget hem. Bästa sättet att inte låta dygnsrytmen gå åt skogen bara för att man är ute och svirar är att se till att man har planer dagen därpå. Jag kom bara 30 minuter försent till mitt fikamöte och det är tur att det går att köpa såväl kall som varm kaffe i automaterna på väg ner mot stan...

Med en varm kaffe i näven har jag även tagit mig igenom en av de längsta måndagarna på jobbet, men nu är det äntligen dags att packa ihop för dagen. Hoppas att ni har det bra allihopa därhemma i Sverige!

Utflykt med jobbet

2005-11-05T11:51:00.000+09:00

Förra veckan åkte vi på företagssubventionerad onsenresa till Ikaho i Gumma-ken. Vid lunchtid på fredag så samlades vi ihop och det kändes precis som en skolresa, komplett med gruppindelning, aktiviteter i bussen och stenhård koll med avprickning på listor för att alla skulle komma med i varje etapp. Hotellet vi hamnade på var mycket stort och det fanns flera avskilda bad som beroende på mineralhalten i källvattnet kunde bota olika kroppsliga besvär. Först var det dock dags för tal. Efter att styrelseordföranden inlett med en nästan två timmar långt inlägg om hur viktigt det är att alla litar på varandra fick vi reda på att nästa tal inte hade obligatorisk närvaro. Perfekt! Håltimme! Vi skyndade oss ut och passade på att utforska staden lite. Ikaho är en liten stad uppe i bergen och det kändes lite som en alpby när vi vandrade upp och ner längs de små gatorna. Luften var dock lite kylig, så det var skönt att komma tillbaka till hotellet, svida om till en stilig yukata och söka upp något av de varma, sköna baden.

På kvällen njöt vi av fin middag i en japansk matsal och större delen av deltagarna satt fortfarande i sina bekväma bomullsrockar. Det bjöds även på god underhållning från underföreningarna (bowling, tennis, etc) i företaget samt andra roligheter. Matistanterna hade fått välja ut vilka av de nyanställda som var sötast och vi delades upp i lag för att rösta på vem som hade vunnit. Vinnande lag fick en stor flaska sake, så det var mer än äran på spel! Efter maten så gick vi vidare till det andra mötet, eller efterfesten som vi skulle säga. Hälften av deltagarna droppade av, men det var ett tappert gäng som fortsatte till framåt två. Då var det nämligen dags att byta lokal igen till det tredje mötet, efterefterfesten så att säga, men för mig blev det ett par timmars sömn i futonsäng istället. Jag vaknade till en kort sekund när de sista kom in till vårt rum vid fem på morgonen, men somnade snabbt om igen.

Klockan sju på morgonen gick jag upp för att återigen passa på att lägga mig i ett skönt hett bad. Därefter var det dags för frukost och det var skönt att fylla på reserverna efter kvällens eskapader och framförallt inför lördagens program. Alla deltagarna hade fått välja mellan skisskurs eller att gå på tur i bergen, och eftersom min talang med penna i handen inte sträcker sig till bilder så var det promenad som gällde för mig. Vi samlades i lobbyn och prickades av när vi bordade bussen som skulle ta oss till startpunkten. Jag kände mig ruskigt trött i bussen och längtade efter den fräscha morgonluften, men det var spännande att se de annorlunda japanska bergen rulla förbi utanför bussfönstret. De svenska fjällen är kantiga och karga jämfört med sina japanska kusiner. De är som stora, branta kullar och är ofta täckta av lummig lövskog. De ger på något sätt känslan av att vara mjuka på samma sätt som ett duntäcke som man kastat i ett hörn av sängen. I retrospekt undrar jag om den där sista liknelsen kanske mer kom sig av sömnbrist.

Första delen av promenaden var inte särskilt utmanande, så jag och Staffan, den andra svensken här på KDDI, tog det långa steget före och lämnade snabbt resten av gruppen bakom oss. Vi kom fram till en vacker bergssjö, där skissgruppen tappert satt och försökte fästa naturupplevelserna på en bit papper. Resten av vår grupp fick dök dock inte upp efter fem, tio eller ens tjugo minuter, så ungefär samtidigt som vi började undra om något var fel fick vi reda på att de redan hade börjat gå upp på det intilliggande berget. Så vad gör man? Inte kunde vi fega och ta linbanan upp till toppen? Det var bara att hänga på sig ryggsäcken igen och se om vi kunde komma ikapp!

Det tog ett par minuter att hitta var stigen började och den slingrade sig uppför den branta sluttningen som en serpentinväg genom den täta växtligheten. På ett flertal ställen kunde man dock välja att ta en genväg och i princip klättra rakt upp istället. Eftersom vi var sist var det lika bra att köra hårt. De första tvåhundrafemtio höjdmeterna gick alltså utomordentligt fort och klättringen involverade händerna lika mycket som fötterna. Det var ordentligt med löv på marken, men det gick ganska enkelt att hitta säkra ställen att lägga vikten. Med det snabba, rytmiska dunkandet av pulsen i öronen fortsatte vi uppför berget och valde genvägarna så fort de inte såg alltför förrädiska ut. Efter kanske femton minuter i gott tempo hörde vi röster uppifrån och strax därefter fick vi ögonkontakt med resten av gruppen. De blev ordentligt överraskade av att se två svenskar ånga fram genom terrängen och speciellt när vi nu, med ny energi, tog den brantaste genvägen rakt upp med sikte på täten av gruppen. Nu kändes det dock helt rätt med en kort paus innan vi tillsammans fortsatte upp till toppen av berget.

Längst upp på berget fanns det ett litet tempel och det var rätt många japanska turister som tagit den enkla vägen upp på berget för att njuta av utsikten. Tyvärr hängde dimman tät kring bergen, så utsikten var inte vad den kunde ha varit. Det var trots allt en skön belöning att sätta sig ner, äta de medhavda risbollarna till lunch och blicka ner mot sjön där vi inlett vår tur. På vägen ner tillbaka till bussen blev det dock linbana följt av snabb avmarsch till ett allmänt bad för att tvätta av sig smutsen från klättringen. Efter det tog bussen oss till en stor tågstation där vi kunde byta till passande tåg för att ta oss hem. Det var en trött skara som satte sig ner i kupén och jag halvsov hela resan tillbaka.

Tidigare under dagen hade jag och Staffan psykat varandra med berättelser om ostdrypande pizzor och det gick rykten om en närbelägen Pizza Hut. Med fett i tanken och hunger i magen skyndade vi oss dit och döm om vår förvåning när det bara var ett mycket litet take-away ställe. Det stoppade dock inte oss från att beställa en stor pizza och fyra liter coca-cola, som vi delade broderligt på en busshållplats precis i närheten. Min första icke-japanska måltid kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle! Någon timme senare kraschade jag i min säng och somnade med ett nöjt leende på läpparna.

Bowling och granater

2005-11-05T11:42:00.000+09:00

Puh! Ännu en arbetsvecka är avslutad och äntligen är det helg igen. Den här veckan firade Japan kulturdagen, vilket gjorde att torsdagen var ledig. Skönt med ett avbrott mitt i veckan, men det gör att de dagarna man jobbar blir desto mer intensiva. Jag passade på att titta på en fotoutställning i Ebisu och besöka några av utställningarna i exportsatsningen Swedish Style. Idag, lördag, blir det en välbehövd vilodag. Eventuellt sticker jag in till stan i eftermiddag för att shoppa lite, men vi får se hur andan faller på. Imorgon ska jag upp tidigt för att åka till Kamakura, som är en av de små juvelerna att besöka i Tokyos utkanter. Det är synd att man måste slita hund i veckorna och inte kan turista 6 månader i sträck istället.

Men det är inte bara jobb med jobbet. Som jag berättade redan första veckan, så har KDDI en bowlingklubb som jag blivit indragen i. En gång i månaden åker vi buss från jobbet till vad som enklast kan beskrivas som ett bowlingtempel, där vi kämpar och tränar inför den stora tävlingen i slutet av året. Även här utlovas fina priser, men tyvärr insåg jag alltför sent att det räknas ut ett handikapp beroende på hur bra man spelar. Om jag bara hade slängt klotet i diket ett par gånger extra hade jag kunnat åka hem med mer elektronik än jag orkar bära! Nu blir det väl en brödrost som bäst. C'est la vie! Efter bowlingen går alla ut och äter och dricker tillsammans, vilket brukar vara mycket trevligt.

Någon gång i månaden brukar gruppen också gå ut tillsammans under något som på japanska heter kaishoku (möte-mat) eller nomikai (drick-möte). På engelska har alla kommit överens om att använda det härligt neutrala ordet session. Gruppens yngste medlem, som för övrigt blivit en bra kompis, är traditionellt ansvarig för att boka bord på ett ställe som alla i gruppen tycker om, skriva ut kartor, dela ut information och ta emot anmälningar. Vi är tolv personer i gruppen, så det kan bli ett rätt stort gäng. Normalt så går vi ut till någon lokal izakaya och där väntar en förbeställd meny med det (för en svensk) något surrealistiska tillvalet nomihoudai. I Japan är baikingu (viking) ett alternativt ord för en stor buffé. Det verkar som om fler än engelsmännen, med sitt smorgasbord, insett att en hungrig svensk kan sätta i sig en hel del. Det japanska ordet heter tabehoudai, där tabe kommer från ordet för att äta och houdai fritt översatt betyder allt-du-kan. Nomi i nomihoudai kommer från ordet för att dricka... Hur restaurangerna får ekonomin att gå ihop har jag ingen aning om, men det kanske är för att det inte har varit så många svenskar i trakterna tidigare?

Fotoalbum #1

2005-10-24T21:34:00.000+09:00

På allmän begäran har jag sett till att ladda upp ett axplock av alla de bilder jag tagit fram till nu. Bilderna är friskt blandade, men i kronologisk ordning, och kan hittas på uddenfeldt.se. Hoppas att det smakar!

I söndags hade vi grillfest efter japanskakursen. Det var mycket trevligt och vi fick tillfälle att höra på lite japansk skönsång med komp av en mandolintrubadur. Veckan framöver har jag ganska mycket att göra på jobbet, eftersom jag kommer att göra en presentation av mina resultat så här långt i början av november. Veckan klipps dock kort vid lunchtid på fredag, då labbet i gemensam trupp beger sig upp i bergen för ett besök på onsen. Det blir lite inspirerande tal från styrelseordföranden, en session på kvällen och dagen därpå ska vi gå långtur med guide. Inte för att det var någon risk att jag skulle glömma kameran, men alla uppmuntrades att ta med sin egen eftersom det kommer att delas ut pris till bästa fotografi. Kanske kan jag säkra en Ipod Nano med mitt talangfulla knäppande. Döm själva hur jag lyckats så här långt!

Festivalregn

2005-10-22T18:57:00.000+09:00

Regn igen. De första höstveckorna har bjudit på sköna dagar, men av någon anledning tittar alltid regnmolnen fram när arbetsveckan tagit slut. För att få lite sol försöker jag dra ut på morgonpromenaden till jobbet och välja lunchrestauranger som ligger en bit från jobbet. Men man ska inte klaga. Temperaturen ligger fortfarande någonstans kring 20 grader och kan man inte vara utomhus så får man springa in i gallerior och upptäcka allt läckert (och dyrt) som finns att köpa. När priset på ett klädesplagg är i stil med en månadslön gäller det att hålla sig från att prova. Annars slutar det lätt med impulsköp, kreditskulder och inmätning av prylar ifrån din lägenhet hemma i Sverige. Sorry!

Förra helgen såg dock först ut att bli ett undantag från det bistra vädret. Trots utlovat regn vaknade jag till strålande solsken och 25 grader varmt. Glad i hågen tog jag mig iväg till Ikebukuro för att boka hotell inför Virginies stundande besök. (Det ska bli så skoj!! ) Hur som helst så traskade jag runt på stan och hittade bland annat ett fantastiskt litet hus som Frank Lloyd Wright ritat. Jag minns att jag såg delar av ett liknande hus återskapat på Metropolitan Museum of Arts i New York. Mycket vackert och harmoniskt, trots att en del tyska turister gjorde sitt bästa för att överrösta inredningen. Turister börjar för övrigt gå mig lite på nerverna, men jag antar att det hör till. Turister är högljudda. Turister saknar respekt för kulturen. Ehrm. Någonstans innerst inne vill man inte erkänna att man själv faktiskt inte är mycket mer än en turist. Framförallt vill man inte påminnas om hur man själv kanske uppfattas av omgivningen... Men sånt är livet. Fram med kameran och ta lite bilder på roliga skyltar, eller som tidigare idag på den garanterat största mobiltelefonen jag någonsin sett. Varsågod!

Vid tre var det dags att ta sig tillbaka till Kawagoe, grannstaden som är fylld av tempel och hus från Edo-perioden. Den här helgen skulle de nämligen ha sin stora matsuri (festival). Så hur är en japansk festival undrar ni kanske? Hela familjen beger sig ut på stan och trängs med (tio)tusentals ditresta människor. Gatorna fylls med försäljare som försöker sälja festivalprylar, men framförallt massvis med mat. Exotiskt mat. Festivalmat. Man kan åka karuseller och om man vill kan man råka dricka alldeles för mycket öl. En japansk festival är alltså ganska ungefär som Gävle Cityfest, med undantaget att de inte behöver välja ny projektledning efter den årliga konkursen. Fast när jag nu läser vad jag skrivit, så kanske det inte är en så sjysst jämförelse. Den japanska matsurin har sitt ursprung i shinto-religionen och ett av de spektakulära inslagen är de stora festivalvagnarna som dras fram längs festivalgatan av munkar och frivilliga. Kawagoe-matsurin hade inte mindre än 23 vagnar och den äldsta hade ett par hundra år på nacken.

Medan dess att vagnen dras fram på sina stora knarrande hjul, så spelas det i dess inre upp ett skådespel. Varje vagn blir till en sorts scen som dras runt i festivalnatten för att underhålla och inspireras. Tyvärr visar bilden ovan en tom vagn, men jag lyckades få en ganska bra filmsnutt av en av de andra vagnarna. Ackompanjerade av cymbaler, klockor, fladdrande flöjttoner och det rytmiska trummandet från en av dessa vagnar intog vi vår middag under ett utskjutande tak till en glasaffär. Ett stilla duggregn hade nämligen börjat falla från den tidigare så klara himlen. Fyra timmar senare hade duggregnet sakta men säkert eskalerat till ett prakfullt ösregn. Festivalförsäljarna anpassade sig på en bråkdel av den tiden och plötsligt var genomskinliga paraplyer och regnrockar de nya storsäljarna. Inga organisationsmissar här när festivalen anordnas av det lokala köpmannagillet. Vid det laget hade vi dock sedan länge dragit oss tillbaka till ett mysigt café i närheten av stationen, där tonerna av The Hives i sprakiga högtalare gav en något kontrasterande inramning av kvällen. Men så är Japan. Gammalt och nytt. Traditionellt och modernt. Allting blandat i en salig men ack så förförande röra.

Oenologi i Ost

2005-10-12T19:17:00.000+09:00

Det är inte lätt att hålla jämna takter med upplevelserna, men som utlovat kommer här fortsättningen på förra rapporten.

Efter mitt lilla äventyr med övernattning i bastun var det dags att ta sig an nästa utmaning: japanskt vin. Jepp, du hörde rätt. Japanskt vin. Det moderna Japan är, som många andra varma länder, en typisk ölnation. Och när jag säger öl, så menar jag egentligen ljus lager. Den japanska lagern är av mycket bra kvalitet och jag har hittat en (tillfällig) favorit i Yebisu, som faktiskt stoltserar med att följa de tyska renhetslagarna, om man inte räknar jäst som en ingrediens. Annars är väl Asahi, vars huvudbyggnad påstås prydas av en gyllene flamma, en känd Ghubenbubblare.

Traditionellt har det dock handlat om sake. Sake uttalas absolut inte saké. Istället säger japanerna o-sake (ärade sprit) eller nihonshu (japandryck). På sommaren avnjuts risvinet kallt och på vintern varmt. Sake har under generationer varit den dominerande drycken i Japan, men har inte riktigt fått fäste i den unga generationen. Men vad gör det när de äldre bara blir fler och fler.

Det senaste decenniet har dock japanerna upptäckt vinet. Kändisar sågs med ett glas rött i handen och plötsligt exploderade marknaden för (framförallt dyra) viner. Nu var det alltså dags för mig att för första gången njuta av den japanska inhemska produktionen i Yamanashi-ken. Tillsammans med en japansk tjej från KDDI och hennes franske kompis, som bott i Japan i fem år, var det dags att upptäcka vad japanerna kan göra med druvor. Tåget från Shinjuku tuffade västerut strax efter klockan tio på förmiddagen. Resan tog oss nästan tre timmar, rakt västerut och upp i de japanska "alperna". Döm om min förvåning när de branta sluttningarna böljade av vinrankor utanför ändstationen. En underbar dag i solen, med outforskade vinskatter väntade.

Den första kommersiella vintillverkningen startade i Yamanashi-ken 1875, men man tror att traditionen sträcker sig mycket längre bakåt än så. Det (för Japan) torra klimatet gjorde att regionen inte lämpade sig för ris, och sålunda risvin. Det är inte svårt att föreställa sig att man kände sig manad att utveckla något annat trevligt att släcka törsten med. Nu befann vi oss där med ett nyinköpt vinglas i näven och ett helt torg med japanska viner som väntade på att prövas. Här skulle jag kunna hålla en lång utläggning om de inhemska druvorna, men eftersom jag inte lyckats översätta broschyren än, så får ni hålla till godo så länge. Jag kan åtminstone avslöja att det var ett vitt och ett rött vin som föll mig på läppen, och att det japanska ordet för "torrt" vin i själva verket betyder "kryddstarkt". Här får ni hur som helst en till bild att titta på.

Dagen avslutades med ett spektakulärt fackeltåg där stadens unga killar sprang upp på ett av bergen för att tända en symbolisk torii (japansk tempelport) på sluttningen. När sluttningen tog eld startade ett storslaget fyrverkeri som vi tacksamt tog emot. Tågresan hem blev en sömnig historia, men vilken helg det hade varit!

Efterfest med bastu?

2005-10-06T17:55:00.000+09:00

I lördags hände det. Jag pratar tyvärr inte om det där plötsliga som antagligen skulle riskera att göra mig till en slacker för resten av livet, utan om att jag missade sista tåget hem till landsbygden norr om Tokyo.

Dagen hade börjat ganska bra. Jag var inne i stan tidigt på förmiddagen och strosade omkring i Shinjuku mest för att gräva fram en massa turist- information och för att åka upp till utsikten på 45:e våningen i Tokyo Metropolitan Government Building för den obligatoriska turistbilden (se nedan). Med väskan full av glansiga fyrfärgstryck bar det av någon station söderut till Shibuya för en fika. Precis utanför en av utgångarna till Shibuya-eki finns det en staty av en hund vid namn Hachiko. Enligt legenden tillhörde den en gammal man som pendlade från Shibuya under hela sitt liv och varje dag satt Hachiko och väntade på att han skulle komma hem. När mannen gick bort, satt hunden kvar och väntade och denna trofasthet undgick inte japanerna som snabbt slängde ihop en minnesstaty. Nu är det mötesplatsen nummer ett i Shibuya (jmf Svampen i Stockholm och det något mindre kända STUK i Uppsala). Den stora folkmassan som står här och trängs gör att det är i princip omöjligt att hitta den man ska möta, om man inte letar efter en rödhårig utlänning förstås! Eftermiddagen gick åt till att vandra omkring lite i Shibuya, att titta på byggnaden där NHK producerar alla sina program och att fika dyrt på ett franskinspirerat café, som dessutom bjöd på katakanaöversättningen aarugereio (för Earl Grey).

Inför kvällen var det dags att ta sig till det lite lyxigare Harajuku. Jag vet inte om jag någonsin sätt så många designeraffärer i rad, men jag känner på mig att jag antagligen inte ens har råd att kliva in genom dörren. Mitt bland all lyx lyckades vi hitta en gemytlig, men jättelik, restaurang. Flera av restaurangerna här i Tokyo bygger på små rum och gemak, men kan ha dessa små rum och gemak i två, tre våningar vilket kan göra toalettbesök till en ganska problematisk historia. Oftast är det inga problem att hitta ut, men vägen tillbaka till bordet kan vara en helt annan historia. I menyn vid bordet lyckades jag dock hitta en utomordentligt god sake, vilket säkert var en av de bidragande orsakerna att jag inte ägnade klockan så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort.

Med något panikartat i blicken och efter en hel del trappspringande, mynttrillande och tågväntande anlände jag till Ikebukuro tjugo minuter över tolv. Sex minuter tidigare hade det sista tåget tuffat norrut och tagit med sig allt hopp om sjusovarsömn i min sköna futonsäng. Istället befann jag mig nu i Ikebukuro, ensam och med en krympande lista av alternativ till nattplaner.

Stor i orden har jag skrutit om nattliga räder till spritdränkta karaokepalats, irrfärder in till morgonfiskmarknaden och sovande ståplats i mangacafé. När verkligheten nu knackade på dörren, så gjorde den det genom min mobiltelefon som troget påminde om söndagens inbokade vinfestivalbesök. Vi skulle träffas ganska precis där jag stod just nu, men ofördelaktigt nog först sju, åtta timmar senare. Så, vad göra? Turligt nog hade ytterligare ett alternativt dykt upp under veckan som gått: sauna. När jag första gången hörde att det fanns en bastu som hade öppet dygnet runt, så gick tankarna till Stockholm och stränga förbud. Med det vaga löftet om att det inte handlade om några "konstigheter", så började nu min jakt på neonskyltar med texten サウナ.

På andra våningen i ett hus inte långt från stationen fann jag mitt mål. Det såg lite dyrt ut (borde kosta runt 1500 men de tog 2800 yen), men den här tiden på dygnet kände jag verkligen att det var dags att parkera min tunga, fyrfärgstrycksfyllda portfölj någonstans och försöka somna. I priset ingick dock en finfin bastu med tillhörande badutrymmen på elfte våningen samt en ordentligt frukostbuffé (misosoppa, ris och fisk, vad annars?) dagen därpå. Jag skrubbade mig ren, passade på att raka mig, satt och tittade på tv (!) i bastun en stund och provade sen baden i ordningen varmt, utomhus med utsikt, kallt och jättevarmt. Om det var detta eller andra omständigheter som gjorde att jag drog på mig en förkylning låter jag vara osagt. Dock var det otroligt skönt och det var med ett belåtet leende som jag sjönk ner i min vilstol för att somna.

Vinfestivalen blev till en höjdare, men den får jag berätta om nästa gång.

Det andra Japan

2005-10-01T10:49:00.000+09:00

Finns det något jag har märkt efter min första månad i Japan, så är det att landet är så mycket mer än neonupplysta stadslandskap till bredden fyllda av nästa generations elektronik. Ibland är det så enkelt som att ta en annan utgång ur metron och upptäcka en vacker trädgård mitt bland alla höghusen. På samma sätt som Central park är en oas mitt på Manhattan, så är Tokyos trädgårdar räddningen när värmen blir för tryckande eller tempot för högt. Till skillnad från New York finns dessa oaser utspridda över hela staden, vilket gör att det aldrig är långt till en inbjudande gräsmatta i skuggan av ett träd. Förra fredagen hade jag ledigt från jobbet, eftersom Japan firade höstdagjämningen. Det strålande solskenet utnyttjade jag till att promenera i Higashi-Gyooen, som är den östra delen av kejsarens stora trädgård mitt i stan. Stora gröna gräsmattor och inbjudande japanska trädgårdar gjorde att dagen passerade fort, trots värmen. Det går mot höst här i Japan, så tyvärr stod inte träden i blom som de gör från slutet av våren. Efter ett par timmars lugn spatserade vi ut ur den östra porten, rakt i famnen på Tokyo-eki, den stora centralstationen.

Måndagen dessförinnan var jag i Kawagoe, som är en av grannstäderna till Kamifukuoka. Det är också en ganska liten stad (med sina 300000 invånare), men den är fylld av historiska platser och vackra tempel. Jag gillar verkligen hur den traditionella japanska arkitekturen släpper in trädgården i husen. Trädgården räknas som en naturlig del av huset och med skjutdörrarna öppna ska man lockas av stenformationer, lummiga träd och halvt skymda broar. Intressant är också att det (åtminstone i templen) inte alltid är meningen att man ska promenera omkring i trädgården. Istället kan man sätta sig bekvämt till rätta och låta naturens skådespel inspirera till eftertanke.

Trots att det kändes som om jag upptäckt den japanska natursjälen redan första veckan, med det vackra flodlandskapet, så finns det fortfarande mycket att se. Även i närområdet. Jag och de andra utlänningarna på KDDI, en kille från Tyskland och en från Vietnam (som kom hit via ett franskt universitet), tillbringade en regnig dag på utflykt runt Kamifukuoka. Vår planlösa färd tog nästan sex timmar med paus för en kort lunch bestående av udon, japanska nudlar. Jag bor verkligen på landet! Inte ett höghus så långt ögat kunde se. Däremot lyckades vi snubbla på golfbana, pittoreskt placerad bredvid en bred slingrande flod. Kanske borde jag höra mig för vad det kostar med medlemskap, så att jag får chansen att briljera med mina nyvunna golfkunskaper. Hehe.

Nu är det mer än dags att ta sig in till Tokyo för att njuta av ytterligare en strålande dag. Med början av hösten har temperaturen mildrats något och vi befinner oss för närvarande i svenskt sommarläge med 20-25 grader varmt och jag trivs bättre än någonsin.

Höstsumo i Ryogoku Kokugikan

2005-09-28T19:48:00.000+09:00

Så var det äntligen dags. Efter ett antal sena svenska nätter med Eurosport som enda allierad var det dags att få se sumo i verkligheten! Inte för att jag har koll på utövarna, men det fixade den officiella hemsidan snabbt. Turneringarna varar i femton dagar och sumobrottarna möter en ny motståndare varje dag. Jag upplevde det som ganska komplicerat att förstå vem som skulle möta vem, men enkelt förklarat så är de 42 brottarna uppdelade i öst och väst som kämpar mot varandra. Dagen började med ny tyfonvarning och ombord på Yamanotelinjen upptäckte jag att min anknytningslinje nyss börjat gå igen efter ett avbrott på grund av de starka kastvindarna. Tur det! Jag har nämligen ingen aning om hur jag skulle ta mig till arenan i Tokyos östra del utan den.

Redan efter att ha satt foten utanför tunnelbanetåget märktes det att det här var sumokvarteret. Ett par killar stod och väntade på tåget och de var inte av den normala japanska storleken om jag säger så. Det ryckte lite i kameraavtryckarfingret, men det var inte riktigt läge. Det var det däremot ett par minuter senare vid biljettautomaterna, som ni kan se till vänster. Utanför arenan stod en stor folksamling för att få bra bilder på de anländande elitbrottarna. Sumodagen börjar redan tidigt på morgonen med de lägsta divisionerna och framåt tre så kliver den högsta divisionen in i ringen. Jag kom inte på plats förrän strax efter ett, men jag kan definitivt rekommendera att komma tidigt för att få en ordentlig titt på arenan innan den fylls med folk.

Den här turneringen var lite speciell, eftersom det inför sista dagen var dött lopp mellan två brottare. Den överlägsna mongolen (och för närvarande enda aktiva Yokozunan) Asashoryu och den bulgariske (!) brottaren Kotooshu. Tidningarna och åskådarna var fulla av förväntan. En vinst av Kotooshu skulle innebära att en brottare från Europa för första gången fick lyfta mästerpokalen! Dessutom har Asashoryu dominerat lite väl den senaste tiden, så folk var definitivt redo för förändring. För mig var de inledande matcherna tillräckligt spännande och publiken visade högljutt vilka brottare de höll på. När det började bli dags för de sista två matcherna höjdes temperaturen i arenan markant när folk lutade sig framåt för att se turneringen avgöras. Först ut var Kotooshu. Efter två förluster i rad var det många som trodde att bulgaren med hans unga år inte hade den mentala styrkan att lyfta turneringen i hamn. Skeptikerna fick ge vika när han med ett stadigt grepp om midjan på sin motståndare lyfte ut honom ut ur ringen. Asashoryu var alltså tvungen att vinna, men han avslutade sin motståndare enkelt med en axel mot huvudet och matchen var över innan den hade hunnit börja. Tur för mig! Detta innebar nämligen att det var dags för en avgörande final mellan turneringens två bästa kämpar, som alltså fortfarande stod på samma antal vinster. Tyvärr visade det sig att veteranen var starkast än en gång, men att bjudas på sådan högklassig spänning gav verkligen mersmak för sumo! Kotooshu gick inte helt lottlös utan fick pris för sin Fighting Spirit och vem vet, snart kanske första turneringsvinsten kommer. Asashoryu fick däremot ta emot priser i över en halvtimme, bland annat från premiärminster Koizumi men också från Jaques Chirac, tjeckien, mongoliet och flera japanska och utländska företag.

Turneringen avslutades med att de unga brottare som presterat bra i dagens tidiga matcher fick dricka sake med domaren i ringen (se ovan). Nu var de värdiga att få delta i nästa turnering och att få sina namn på banzuken (deltagarlistan). Detta var absolut inte sista gången på sumo för mig och när turneringen kommer tillbaka till Tokyo i januari för den stora säsongsavslutningen kommer jag att stå längst fram i kön för att få biljetter! Kotooshu ganbatte!!

Konstsim för Herrar

2005-09-27T19:13:00.000+09:00

Någon annan som under OS i Aten såg Stockholm Konstsim Herr och deras strävan om att kunna tävla i konstsim i OS i Peking 2008? Jag tror att de kan råka ut för betydligt värre konkurrens än det ordentligt håriga turkiska herrlag som också fick några mediasekunder i samma inslag. Jag slog nyss på TV:n och överraskades av den japanska (vad annars) finalen av Waterboys! Troligtvis inspirerad av filmen med samma namn från 2001 är Waterboys helt enkelt ett program där japanska killar tävlar i konstsim. Om ni inte tror mig, så se själva:

För att låna ett citat från SKSH:s hemsida verkar det som om japansk herrkonstsim också går ut på att "det horisontala inslaget dominerar över det vertikala". Hehe. Ackompanjerade av popmusik (för tillfället passande nog Aqua) är det mer som akrobatisk vattenaerobics, men det ska tilläggas att de klassiska synkroniserade momenten inte fått lida för det. Blivande guldmedaljörer i bild kanske?? Dags att käka (och kolla) klart. När jag får tid ska jag berätta om söndagens sumofinal. Det var ruskigt skoj och inte bara för att det var första gången en kämpe från Europa hade chansen att vinna en turnering! Hare!

Tequila och Bordeaux

2005-09-22T17:51:00.000+09:00

På fredagen var det äntligen dags att bege sig iväg till Izakaya! För dem av er som inte vet vad det är, så kan jag informera om att mitt lexikon översätter det med engelskans saloon. Det ska dock inte tas som något annat än en hänvisning om hur länge denna typ av japansk pub har hängt med. Normalt går man till en izakaya direkt efter jobbet, dricker kall öl och varm sake med ett varierat utbud av tilltugg till. I vanlig ordning kom jag sent (har fortfarande inte lärt mig att kompensera för tre tåg in till stan), men som tur var stod en tapper skara japaner kvar och väntade på överenskommen plats i närheten av Roppongi-eki. Vi tågade iväg och väl på plats anslöt ytterligare ett par japaner och en svensk. Det var verkligen ett trevligt ställe och vi hade fått ett litet eget rum, där det var skorna av som gällde. Jag fick försöka imponera med min trassliga japanska och frasen "Vad kan ni rekommendera?" var väldigt uppskattad. Efter att ha tillbringat ett par timmar i den trygga japanska atmosfären var det dags att skynda vidare till en tequilabar vid namn Agave. Placerad i en ruffig källarlokal och med över 400 sorters tequila och mezcale kändes det lite som en latinamerikansk motsvarighet till min gamla nationspub Ghuben. Det var så trevligt (och gott) att jag dröjde längre än någonsin innan jag drog mig iväg för att börja hemresan och jakten på sista tåget. Lite för länge skulle det visa sig. Med långa steget före hoppade jag på första tåget till Ginza och missade andra tåget med en hårsmån. Jag kunde faktiskt sträcka ut handen och röra vid tåget, men dörrarna var sedan länge oåterkalleligt stängda och tåget på väg bort från perrongen. Illa. Nästa tåg gick inte förrän tio minuter senare, tio i tolv, och drygt tjugo minuter därifrån visste jag att sista tåget hem gick kvart över tolv. Svettigt. Det var med andakt som jag vid varje station väntade på att dörrarna skulle gå igen utan att någon försökte klämma sig in i sista sekunden, vilket skulle ta ytterligare 30 sekunder per station och kapa alla chanser till att hinna fram i tid. Ett par tjuvstopp blev det, men med en näve fylld av skramlande 10-yen mynt köpte jag mig ut ur den sista porten och sprang ombord på Tobu-linjen. Puh! Lite för nära var det dock och jag får verkligen se upp i fortsättningen. Däremot har en liten djävul i mitt öra börjat smida planer på vad jag ska göra om jag missar sista tåget. Ikebukuro var tidigare känt för sin svarta marknad och fortfarande är det mycket krogtätt här. Det blir kanske ett bra tillfälle att fastna på en karaoke-bar till dess att första tåget går klockan fem... eller så kan jag ta mig tillbaka in till stan för att uppleva fiskmarknaden Tsukiji i full blomning och den färskaste sushi som går att få!

På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck och undrade varför taket var så lågt. Det är lurigt att vara hemma, för i lägenheten är det som om det svenska lyckats tränga undan allt det japanska utanför dörren, såvida jag inte har på TV:n det vill säga. Här kommer en lista på topp tre udda saker jag sett på TV än så länge:

Japansk tjej lär ut amerikansk slang med världens största leende på läpparna... "Get wasted" någon?
Kvasikändisar (eller vad vet jag egentligen) i frågesport tvingas äta upp illaluktande konstigheter om de inte lyckas pricka in rätt månad för mediahändelser (som pianomannen) under det gångna året.
Ett gäng programledare som sitter och tittar på andra program som visas i programmet som visas. Då och då kommer putslustiga kommentarer inflikade i bild-i-bild och inför reklamerna får man se vilka förskräckta miner de visar upp under nästa inslag, så att man ska bli sugen på att hänga med.

Senare på lördagen tog jag mig in till ett möte för Swedish Style, som är en svensk exportsatsning i Japan för att visa upp det härliga med svensk design och så. Det ser ut som om det kommer hända en massa kul saker och det är klart man ska vara med på ett hörn. Och eftersom jag jobbar i veckorna, blir det nog inte plats för mer än så. På kvällen var jag på min allra första premiär för en nyöppnad restaurang, Le garçon de la vigne i Hiroo. Detta speciella tillfälle blev alltså i Tokyo, på en fransk restaurang ägd av en japan. Många av japanerna hade varit i Frankrike under perioder, så jag hade nu två språk att stappla mig fram på. Hehe. Lyckades dock tacka ägaren för en fantastisk kväll på både franska, japanska och slutligen engelska. Det var spännande att se fransk cuisine serverad på japanskt maner. Dit ska jag verkligen se till att komma tillbaka någon gång!

Min japanska förbättras inte direkt med stormsteg, men söndagens gratiskurs här i Kamifukuoka var verkligen en höjdare. I två timmar fick jag sitta med en volontär, som förstod en del engelska men på japanska fick lida sig igenom min familj, var jag jobbar och allt det där lilla jag kan säga. Värdefullt att
chansen finns på så nära håll och jag fick låna en kursbok i japanska för japanska lågstadiet att öva på till nästa vecka. Ganbatte!

Den här veckan har det varit klämvecka, eftersom både måndagen och fredagen är officiella helgdagar. Det innebär att halva arbetsstyrkan passat på att ta ut semesterdagar och alltså inte är här. Ledigheten i måndags avnjöt jag i Kawagoe, som är en grannstad fylld av tempel och trädgårdar. Jag ska skriva mer om det och resten av veckan lite senare, men nu är det dags för något att äta!

Ett rum med utsikt

2005-09-15T21:04:00.000+09:00

Tänk att det fanns så många japaner som var intresserade av Sverige! Det kanske helt enkelt beror på att de är så många att vilket särintresse som helst har en kader lojala fans, men oavsett anledningen så är det väldigt många som undrar om och längtar efter att besöka Sverige. I fredags var jag ute i Wako-shi, en av grannbyarna, för en tjejkväll med svenskjapanskan från jobbet och hennes vänner. Det är nog tur att jag inte hängde med i (den japanska delen av) konversationen, för jag har en känsla av att en hel del var barnförbjudet. I lördags var jag på filmkväll på svenska ambassaden för att lirka fram lite fler kontakter ur storstadsdjungeln. En publik på omkring trettio personer fick se första avsnittet av Nile City och Jalla Jalla, båda textade på svenska. Vi var halvdussinet svenskar som skrattade gott, medan den övriga (japanska) publiken satt undrande inför åsynen av inoljade brandmän som dansar balett och bakar kakor till varandra. Långfilmen var väl lite mer begriplig, men jag fick förklara handlingen ganska ingående på puben efteråt. Av alla möjliga ställen hamnade vi på en irländsk pub vid namn Mad Mulligan's. Det var inte så mycket galet där, förutom att de tog 1000 yen (knappt 70 kronor) för en Guinness. Efter ett par pints av det svarta guldet var det dags att ta sig hemåt med den sedvanliga bunten visitkort i fickan. Jag har en mental att-göra lista, så när jag som i lördags hör att en av japanerna har en kompis som sysslar med kabuki-teater kan jag hugga direkt med ett försök att bjuda in mig på en föreställning. Dagen efter avbröts min söndagspromenad av regntunga skyar och jag hann precis hem innan det dundrade loss.

Arbetsveckan inleddes ganska intensivt på grund av onsdagens inplanerade statusrapport till chefen. Det tog nästan en vecka att få en fungerande dator, men nu har det äntligen börjat trilla på plats. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om vad jag gör på jobbet, åtminstone inte idag. Luncherna har jag tillbringat med min trogna vapendragare Yanagihara-san, som trofast släpar runt mig till nya restauranger varje dag. Efter onsdagsmötet blev det lunch med chefen och för att låna deras beskrivning "japansk pizza". Okonomi, som det egentligen heter, kommer i två variationer och den som jag åt kan beskrivas ungefär så här: stek en pannkaka, lägg en massa riven vitkål, nudlar, fläsk, räkor och bläckfisk ovanpå och toppa med en pannkaka till, ett stekt ägg och någon form av soyasås. Gott var det hur som helst och jag hoppas verkligen att smekmånaden med det japanska köket håller i sig länge.

Kamifukuoka är, som jag tidigare sagt, en ganska låg stad och från tredje våningen på jobbet så ser man hustaken sträcka sig ut mot horisonten. På kvällen var det något som heter Suiyo Salon på KDDI, som enligt ryktet är en gratistillställning med exklusiva viner där man kan träffa andra forskare och företagets styrelse. Själv var jag inbokad för middag inne i stan, så ni får vänta till nästa månad för en rapport om vilka viner det bjöds på.

Medan de övriga forskarna korkade upp italienska viner från 1985, så satt jag på pendeln in till Tokyo. Jag slog mitt förra rekord med hästlängder och tog mig till Tokyo-eki (mitt i smeten) på 35 minuter. Allt hänger på om jag lyckas pricka in expresståget som passerar stationen bredvid min. Att ta sig in till Ikebukuro tar allt mellan 20 minuter (express) och över en timme (local). Tokyo-eki är väldigt fin och ser ut som en direktimporterad europeisk centralstation utifrån. Inuti är den ett myller av underjordiska gångar för att nå till de olika tunnelbanelinjerna, men det blir lättare och lättare att navigera i takt med att namnen (i kanji) går från ett obegripligt gytter till mening. Vi käkade på ett sjysst vietnamesiskt ställe i Maru-biru och efteråt tog vi hissen upp till 35:e våningen för en fantastisk utsikt över nattens Tokyo.

Bilden gör det inte någon rättvisa, men för de intresserade så går det att se Tokyo Tower (kopian av Eiffel dito) till höger och Rainbow Bridge till vänster. Någonstans däremellan finns det ett högt hus (fjärde från vänster). Det tror jag är Mori Tower, som jag tidigare visat en suddig bild av.

Ikväll hade jag planerat in middag med de andra utlänningarna på KDDI i Kamifukuoka: en tysk och en vietnames. Tyvärr kunde inte killen från Vietnam komma, men jag och tysken åt gott. Han tipsade om gratis japanskaundervisning här i stan, så på söndag morgon ska jag ta mig dit och se vad som bjuds.

Avslutningsvis kommer en liten önskelista på prylar jag borde tagit med mig, men lämnade hemma:

Diskborste. I Japan diskar man med tvättsvamp och det funkar väl bra så länge allt man diskar är soppskålar. (Inte för att jag gjort några stordåd i köket än, men det känns rätt skönt att skylla på att det skulle vara drygt att diska. )

Reflex. Kombinationen smala gator, mörka kvällar och vansinniga (jag tänker inte skriva k-ordet) chaufförer gör att livet hänger på en skör tråd. Med reflex slipper jag åtminstone bli överkörd av en slump.

Kompass. När man klivit upp ur utgång B7 ur en tunnelbanestation kan det vara bra att kunna ta ut vädersträcken, så att man åtminstone vet vilket håll man ska börja vandra åt.

Tyfon och annat

2005-09-08T19:54:00.000+09:00

Puh! Så då har man fått uppleva hur en tyfon (jap. taifun) kan påverka sin omgivning. Vi hade ihärdigt hällregn med åska, kastvindar och allmänt ostadigt väder från söndag kväll till onsdag eftermiddag. Det är bara att hålla tummarna att ingen passerar närmare än så...

I måndags vandrade jag till jobbet i den regnjacka som jag tagit med från Sverige. Kombinationen ösregn och 30 grader varmt gjorde dock att jag kom fram till jobbet svettigare än någonsin. Ett snabbt besök i det närbelägna varuhuset senare så hade jag mitt första ordentliga paraply. Riktigt fint och stort är det. Jag fick nämligen den kommentaren när jag tittade på några av de mindre ihopfällbara varianterna. Killen i affären trodde inte att den skulle täcka min stora kroppshydda. Hehe. En kul sak i varuhuset som jag inte upptäckt förrän nu är musiken de kör i högtalarsystemet. När jag handlade mitt paraply så kände jag plötsligt igen Beatles, fast i (minst) dubbelt tempo och på synth. Upptäckte samma sak när jag handlade vatten idag, men då var det Tom Jones.

Regn och rusk gjorde att jag jobbade sent och käkade luncherna på jobbet. Två företag konkurrerar med nya matlådor varje dag och det har faktiskt varit ett bra sätt att få pröva en massa japanska (och till viss del kinesiska) smårätter. Allt har varit mycket gott förutom någon form av surt plommon som man tydligen skulle äta med riset. Men det verkar inte som om några andra tycker om det heller. Ingen jag såg åt upp den lilla lila tingesten. På onsdagen trodde jag att det hade klarnat, eftersom morgonen var ljus utan moln. Jag hann precis innanför dörren till jobbet innan regnet började igen, våldsammare än någonsin. Tur att jag hade med mig mitt paraply! Framåt eftermiddagen hade det dock gett med sig och tur var väl det.

Onsdagskvällen var nämligen den kväll som jag skulle ta mig in till Roppongi för att gå på lill-lördag med YCN. De träffas på en krog som heter Heartland och ligger i bottenvåningen på Mori tower, som ni ser en suddig bild av härintill. Det japanska masstransportsystemet är verkligen smidigt, men där jag bor i utkanten har man helt klart problem som utlänning. Ingenting finns skrivet i romaji och det är tur att det finns hjälpsamma personer som skickar mig i rätt riktning. Jag ser nog ganska vilsen ut när jag står och jämför bilder från min kamera med tunnelbanekartan på väggen för att se var det är jag ska. Det var hur som helst mycket skoj att träffa lite svenskar här i stan, men framförallt var det roligt att träffa japaner med intresse för Sverige. Mobiltelefonen fylldes snabbt med några nya kontakter och kalendern med några inplanerade möten. Det var verkligen tur att jag fick hjälp att fixa telefon så snabbt. På väg hem slog jag följe med en svensk som bott här i över fem år och jag hann precis med sista tåget ut ur stan och slapp på så sätt en skakig taxifärd för någonstans över 5000 yen (uppskattning av min kollega). Dörr till dörr tog resan ungefär en och en halv timme, vilket inte är så farligt med Tokyo-mått mätt. Framåt ett landade jag tryggt i min säng i Kamifukuoka och slocknade som ett ljus.

Idag var jag onekligen lite trött när jag vaknade och har inte fått så mycket vettigt gjort på jobbet. Det gjorde inte saken bättre att det var uppemot 34 grader varmt heller. Däremot har jag suttit och skickat skymail till några av de jag träffade igår. Det ser ut som om jag ska få gå med en av tjejerna på den stora sumoturnering som börjar nu på söndag! Lite lustigt var att hon tydligen tycker om sumo, men att hon aldrig varit på en turnering. Kanske ser hon fram emot det här lika mycket som jag! Shigoto ganbatte!

Nu ska jag plugga lite japanska. Wish me luck!

PS. Påminn mig att skriva något om japansk TV. Jag ser nya konstigheter varje dag... Karaoketävling för 50+are för tillfället. DS.

Nya leksaker

2005-09-04T23:29:00.000+09:00

Puh! En skön första helg i Japan lider mot sitt slut. Jag har inte varit ute och pressat öppettiderna på några japanska barer, men med kroppen halvsliten av jetlag kanske det var lika bra.

Det är stekhett här. En bra bit över 30 grader och det går inte att lita på vad de säger på de nationella nyheterna. Saitama prefekturen har nämligen den stora äran att ta emot hela Tokyos varmluft. Idag var jag inne i stan (Ikebukuro igen) och det var betydligt svalare där. Det känns lite konstigt att staden är varmare än landsbygden.

I lördags promenerade jag omkring i den ovan beskrivna hettan i ungefär fyra timmar. Jag gick runt den västra delen av staden med en flod jag sett på kartan som mål. Utan större missöden kom jag fram och på vägen fylldes kameran av bilder på roligheter. Om jag någonsin sagt något det minsta negativt om japaner och kameror, så tar jag tillbaka allt. Min kamera åker fram fortare än du hinner säga Kodak, eller Minolta för den delen. Här är den helt klart skönaste bilden av de jag tog:

Jag har hittat den japanska själen! Eller åtminstone en liten bit som inte är bebodd. Det är dock tur att jag inte har vidvinkelobjektiv. Hehe. På vägen hem storhandlade jag i det lokala varuhuset och nu är det nästan inget kvar på min inköpslista.

Söndagen resulterade i tre av de återstående inköpen. En av de nyanställda killarna i gruppen hade frivilligt ställt upp som guide med start klockan elva utanför ett 7-11 i närheten av där han bor. Dagens första inköp blev en karta över området. Allt är naturligtvis på japanska, men till skillnad från min tidigare karta finns faktiskt alla gator med. Dessutom täcker den ett större område. Alltså kommer det att bli lite lättare att navigera i fortsättningen.

Nästa inköp bidrar också till navigeringen genom att översätta fram och tillbaka mellan engelska och japanska. Med hjälp av tillhörande penna kan man dessutom skriva rakt in i översättaren och i det läget klarar den till och med av kanji!! Mycket imponerande. Nu kanske jag börja översätta alla skyltar jag tagit bilder på och förstå de nya jag ser direkt. Jag tog den här bilden med en vanlig blyertspenna som referens för storleken:

Slutligen, om alla försök till navigering misslyckas, kommer vi till dagens sista inköp; en mobiltelefon. Egentligen köpte jag den först, men vi kommer till det sedan. Jag hade redan innan jag kom ställt in mig på att skaffa en kontantkortstelefon (jap. puripeido), men det verkar som om de flesta affärer har slutat saluföra dessa p.g.a. att anonymiteten hos dessa uppmuntrar till brott. Vi fick alltså besöka tre butiker innan vi fick napp hos Vodafone. Glad i hågen pröjsade jag ungefär niohundra spänn och förväntade mig att vandra därifrån med telefonen i hand, men det var inte möjligt. För att få ut en kontantkortstelefon är man tvungen att skicka kopior på legitimation till ett centralt kontor, som ska godkänna köpet och registrera telefonen på dig. Detta tar ungefär en timme, vilket är längre än det tar att köpa en telefon i många delstater i USA. Det blev alltså en elektronisk översättare och en lunchsushi innan jag fick ut min nya telefon:

Jag vill inte göra någon besviken med att den ser så normal ut, men så här ser den alltså ut efter att man ställt in den att visa engelska istället för japanska. (Ok, jag kanske fegar ur genom att använda engelska, men det här är ändå min livlina...) För att sätta lite japansk krydda på telefonen aktiverade jag snabbt den hjälpsamma Animechan Mr. Zhen:

Jag är inte helt säker, men jag tror att han försöker göra mig uppmärksam på att det skulle vara en bra idé att installera ett extra minneskort... När han inte gör det far han runt och gör illa sig samt kommenterar mina val av inställningar. Mycket nöje!

Jag passade också på att fylla telefonen med lite stålar och fick i samband med det reda på att i Japan så är det datummärkning på kontantkortskrediterna. Jag har med andra ord fram till tredje november på mig att ringa upp mina 3000 yen, annars går de upp i rök av sig själva.

Nu är det dags för mig och Mr. Zhen att säga adjö för den här gången.

Leopalace 21

2005-09-02T21:56:00.000+09:00

Det blir sena arbetsdagar här i Japan. Jag tror nog att jag måste sätta upp lite regler för mig själv så att jag hinner göra lite annat än att arbeta i veckorna. När dagen går mot sitt slut så smyger några iväg, men de flesta stannar kvar och arbetar med samma frenesi. Därför kan det bli som ikväll att jag ser att klockan hunnit bli åtta utan att jag märkt det.

Hur som helst så har det blivit dags att försöka ladda upp lite bilder och beskriva hur jag bor. Jag bor hur lyxigt som helst. Huset som jag bor i är byggt av Leopalace 21 och känns mer som ett hotellrum än en lägenhet. Det är stort och rymligt och det finns en massa high-tech prylar att leka med. Dessutom finns det bredband! Igår gjorde jag mina första IP samtal med Woize och fler lär det bli. Jag hittade inte min lägenhetstyp på deras hemsida, men här kommer lite bilder:

Först har vi entrédörren till lägenheten och om ni undrar så är det inte reklam som ligger och skräpar på golvet utan en skylt som informerar att man ska ta av sig skorna innan man kliver innanför "hallen". Dörren till vänster går in till toaletten och närmast till vänster så går en liten korridor in till ett litet pentry. Där finns det en diskho, som ni kan se, och två elektriska plattor. Mitt emot dem finns ett smalt skåp och ett kylskåp. Än så länge har jag bara handlat micromat och imorgon ska jag testa en påse microris. Jag har väntat lite med den eftersom jag var rätt hungrig tidigare i veckan och inte ville riskera ett par timmar rengöring av micron p.g.a. feltolkade instruktioner.

På den andra bilden ser vi en del av köket igen och den där apparaten som står längst in är faktiskt en tvätt- maskin. Det enda tecknet jag känner igen står för "automatisk", så jag hoppas att det ska funka att hälla i lite pulver och trycka på knappen. Jag tror att jag ska prova med en t-shirt först. Hehe.

Det syns dåligt på bilden men till höger framför tvättmaskinen finns mitt badrum. Där har jag en dusch och ett badkar att sitta i. Dessutom finns det någon mackapär i taket som gör att man kan torka kläder där samt vädra ut efter man har duschat.

Fortsätter man bakåt utifrån den första bilden sett, så kommer man in i mitt vardagsrum. Det är lite större än ett studentrum och där finns det bland annat ett bord med en TV och min trogna laptop, som följt med hit till Japan. Bakom laptopen finns mitt internetuttag och om jag investerar i en lite längre sladd kan jag kanske sitta vid det andra bordet och hacka istället för att trängas bredvid TV:n.

Bakom mig där jag sitter nu finns en japansk garderob med skjutdörrar och där hänger mina skjortor och kostymer. Kavajerna och slipsarna har jag inte fått användning för än. Det är helt enkelt för varmt och ingen annan på jobbet klär upp sig heller. Vi får se hur gruppens reaktion blir när jag i takt med kylan kommer allt mer formellt klädd till jobbet. Den här bilden är tagen ganska högt uppifrån och det är faktiskt närmare tre meter till taket. Ovanför garderoberna finns det två öppna hyllor där jag slängt upp min resväska och tvättkorg.

Den här bilden är tagen från samma ställe som den förra fast åt andra hållet. Välkomna till mitt sovloft! En utfällbar stege på väggen mellan dörren och garderoberna leder upp hit och på morgonen drar jag isär de tjocka gardinerna och bländas av morgonsolen. Hålet i vägen är som en stor hylla och där hade jag skapat mitt lilla elektroniska altare innan jag fick internet att fungera.

Luftkonditioneringen räcker faktiskt ända in hit, men den stänger av sig själv efter ett tag så det är rätt varmt när jag vaknar.

Puh! Det var det. Det finns, som ni kan se, ingen anledning att oroa sig över hur jag bor. Oavsett vad som händer under dagen eller hur hårt jag måste jobba, så kan jag återvända hit till mitt lejonpalats för att ladda upp batterierna och nu är det nog dags att göra just det. Gonatt!

Kamifukuoka

2005-08-31T14:07:00.000+09:00

Jag kan inte låtsas som om jag vet någonting om staden där jag bor än, men här kommer lite information och intryck som jag lyckats samla på mig fram till nu.

Kamifukuoka ligger ungefär 40 minuters tågresa nordväst om Ikebukuro. Med andra ord ligger det ute på vischan, men med mina mått mätt så är det helt ok. Jag bor hellre på gångavstånd till jobbet och pendlar till nattlivet i Tokyo. Det är en ganska sömnig stad, men det bor tydligen en himla massa folk här. Var de håller hus har jag inte märkt än, men det enda ordentliga höghuset är under konstruktion. Jag lyckas hur som helst navigera rätt bra mellan min lägenhet, jobbet och stationen. Dessa tre hållpunkter är de enda säkra i min omgivning, vilket märktes ganska bra idag.

Hela dagen har jag varit på jakt efter ett ställe där mitt utländska VISA kort fungerar. Ingen automat på stan fungerar, inte de på posten och stadshusets informationsdisk hade ingen aning, fast jag fick åtminstone en karta till en av stadens banker. Jag tog mig alltså till stationen och med karta (och en kompass hade faktiskt varit mycket användbar, men nu fick jag klara mig utan) i hand började jag vandra omkring på smågatorna. Efter att ha gått förbi banken två gånger gick jag till slut in. Säga vad man vill om Japan, men de flesta är väldigt hjälpsamma. Däremot pratar de inte annat än japanska och mina stapplande försök fungerar allt bättre (dagens glosa: ososu - ta ut). Jag fick en lapp, som enligt uppgift listade ett gäng banker i Ikebukuro och rådet att pröva med någon av dem. Dumt nog har jag nästan slut på kontanter, vilket innebär att en resa fram och tillbaka till Ikebukuro är ungefär det jag har råd med. Men friskt vågat...

Med hjälp av lappen lyckas jag ta mig till ett varuhus, upp på åttonde våningen och in på ett "financial center" där en informationsvakt hälsade mig välkommen. Han dirigerade mig upp en våning till och där fanns räddningen i form av ett Citibank kontor. Glad i hågen och med ett par tiotals tusen i näven satte jag mig på tåget hem och firade med min andra japanska sushi. Gott gott!

Nu sitter jag på jobbet igen och ska se till att blåsa in något annat än japanska Redhat Linux. Jag har klarat mig rätt bra fram till nu, men om det ska bli något jobb gjort så måste jag kunna läsa varningsmeddelandena. Efter det ska jag pallra mig iväg till ett närbeläget varuhus och handla en masas välbehövt till lägenheten. Lägenheten ja... Tyvärr blir det inga bilder den här gången, men jag bor mycket bra. Lägenheten är på ca 20 kvadratmeter och är utrustad med toalett, badkar/dusch, tvättmaskin, micro, spis tv, och luftkonditionering. Till råga på allt har jag ett stort sovloft, där jag slängt in min futonsäng och alla mina elektronikprylar hemifrån. Lägenheten i sig är rätt high-tech och i någon av broschyrerna står det något om internet. Detta måste undersökas! Sammanfattningsvis har jag (oförskämt) gott om plats och en härlig miljö att ladda batterierna i efter jobbet och bowling och sånt.

Bowlingen igår var hur skoj som helst och jag lärde känna en hel del nytt folk, eller åtminstone de mig. Det är fortfarande mycket svårt både med namn och ansikten, men den där stora röda utlänningen är nog ganska lätt att komma ihåg. Jag iallafall kort på vår poängtavla, så att jag kan slå upp deras namn när jag fått ett elektroniskt kanji-lexikon. Heh. Kvällens förvåning var att en av tjejerna kan lite svenska. Vilka är oddsen för det??? Hon kan dessutom mycket bra engelska! Efter bowlingen gick vi allihop till en japansk krog och käkade och drack tillsammans. Mycket nytt och gott att äta och den bästa saken jag någonsin har druckit, trots allas vittnesmål om att den egentligen var ganska billig och kass. Jag kom hem strax efter tolv och efter att ha slagit på luftkonditioneringen somnade jag mätt och nöjd.

Utresan

2005-08-30T15:47:00.000+09:00

Det blev ett trött farväl till Virginie och brorsan, som var snäll att köra ut mig till Arlanda som sin sista körning för natten. Jag försökte att inte tänka på att jag stod kvar själv medan Virginie fick skjuts tillbaka, men det var en av de svårare delarna av dagen...

Mitt bagage som jag oroat mig så över rullade igenom med flaggan i topp. Däremot var det bra att jag begränsade mig något med tanke på det lass som jag fått släpa runt under en dag i Tokyo med omnejd. Det dök dock upp ett annat problem. Jag har redan svurit lite över att jag bara fick ett 6 månaders visum, men tänkte att jag det bara var att boka om utresan när jag fått stämpel i passet med vilken dag det kommer att gå ut. Jag menar, med en ombokningsbar returbiljett i handen kan man väl inte råka ut för några problem? Men det kan man tydligen. I själva verket ville de inte ens släppa in mig till till gate, eftersom det då skulle se ut som om de accepterat en uppenbart felaktig resplan. Efter lite verbalt smörjmedel blev jag till slut incheckad med löfte om att påbörja om bokningen av min biljett så fort Austrian Airlines kundtjänst öppnade klockan nio. Det blev en spänd väntan i telefon, men till slut kom jag fram och lyckades boka om utresan till den 27 februari istället för den 5 mars. Tänk vad en vecka hit eller dit kan ställa till med. Nu löste det hela sig så att jag kunde kvittera ut nya biljetter i Wien och slapp oroa mig mer över den saken. Det blev ett ganska kort uppehål i Wien, men jag gjorde en ganska stor upptäckt när jag satte mig ner vid min gate. I Japan bor det japaner och det här var helt klart en hemresa för mer än 95% av resenärerna. Jag har varit omgiven av artigheter, bugningar och obegripligheter sedan dess.

Att resa handlar mest om att vänta nuförtiden. På planet väntade jag på maten, i en toalettkö på att de skulle dämpa takbelysningen så att jag kunde sova, på att frukost skulle serveras och i en toalettkö till. en var det bara landningen kvar, trodde jag, och fick vänta i över en timme i passkontrollen innan jag fick vänta på tåget från flygplatsen som gick ytterligare en timme senare. Det var åminstone två saker som jag slapp vänta på mitt bagage som överlämnades av en japansk tjej som tydligen var anställd för att hålla reda på det och att höra av mig hem. 100 yen köpte mig en längesrapport och förhoppningsvis lite sinnesfrid åt de som väntade på den.

Japanskan fungerar inte alls. Det är ett konstant surrande som bara ibland kristalliseras till något begripligt. Mina största framgångar än så länge är ett helt korrekt köp av snacks och dricka på Narita Express och något som faktiskt kan klassificeras som en konversation, med en dam strax öer 60 på det anslutande tåget till Kamifukuoka. Det kanske är något med tåg som gör att det fungerar bättre. Ikväll ska jag införliva de japanska orden "bowuringu" och "suturaiku" i min vokabulär! KDDI:s firmabowling blir kanske räddningen!

Resan gick hur som helst helt över förväntan trots att det tog mer än 30 timmar att komma fram till lägenheten. Nu måste jag sluta, men imorgon ska jag knattra ihop den utlovade beskrivningen av hur jag bor. Det slutar alltså med en cliffhanger idag... och med en liten brasklapp kring stavningen av svenska ord efter allt trixande för att få svenska tecken att synas korrekt.

Sista dygnet i Sverige

2005-08-27T17:16:00.000+09:00

Imorgon bär det av!

Det känns lite konstigt att sitta här och veta att om 24 timmar så lyfter planet från Arlanda och landar inte i Sverige på sex månader. Jag som knappt har hunnit berätta för alla att jag ska åka och än mindre haft tid att säga hej då. Delvis handlar det nog om att jag inte har förstått vad jag gett mig in på än. Det har helt enkelt varit alldeles för mycket att göra. Men nu är det i princip bara packningen kvar på den långa lista som styrt upp mitt liv de senaste veckorna. Puh!

Packningen har varit ett kapitel för sig. Pröva själv att packa för en resa som börjar med ångbastu och blir till slaskig snömodd någon gång lagom till jul. Oavsett om det blir till att pröjsa för extrakilon eller nyinköp i Japan, så blir det iallafall dyrt. Nästa gång kanske det är lika bra att ta kostnaden för en business biljett direkt. Då kan man packa kappsäcken ordentligt full utan att behöva ha ångest vid incheckningen!

Nej, nu ska jag ut och njuta av en lite småregnig sista dag i Sverige! Hoppas att ni får en skön höst här och att ni tittar in då och då för att se hur det går för mig i österland.

Ring mig i Japan

2005-08-08T01:21:00.000+09:00

Med hjälp av Woize, så går det nu utmärkt att ringa mig i Japan till samma kostnad som för ett lokalsamtal. Mitt nummer är 0754-467126. Det går utmärkt att lämna meddelanden, om jag inte är tillräckligt uppkopplad för att svara.

Dags att blogga

2005-05-28T03:59:00.000+09:00

Ahopp, så har man skapat en blog på Blogspot. Visst kanske det ser ut som ett försök att hoppa på hajpen och försöka att hänga med, men jag hade tänkt att skriva här under min 6 månader långa vistelse i Japan. Om det fungerar eller inte får vi se.. Jag åker den 28 augusti och då kan det vara bra att ha testat lite innan. Hur som helst... nu kan jag sprida min dynga digitalt också. Blixtar och dunder, teknikens under!