Utresan

Det blev ett trött farväl till Virginie och brorsan, som var snäll att köra ut mig till Arlanda som sin sista körning för natten. Jag försökte att inte tänka på att jag stod kvar själv medan Virginie fick skjuts tillbaka, men det var en av de svårare delarna av dagen...

Mitt bagage som jag oroat mig så över rullade igenom med flaggan i topp. Däremot var det bra att jag begränsade mig något med tanke på det lass som jag fått släpa runt under en dag i Tokyo med omnejd. Det dök dock upp ett annat problem. Jag har redan svurit lite över att jag bara fick ett 6 månaders visum, men tänkte att jag det bara var att boka om utresan när jag fått stämpel i passet med vilken dag det kommer att gå ut. Jag menar, med en ombokningsbar returbiljett i handen kan man väl inte råka ut för några problem? Men det kan man tydligen. I själva verket ville de inte ens släppa in mig till till gate, eftersom det då skulle se ut som om de accepterat en uppenbart felaktig resplan. Efter lite verbalt smörjmedel blev jag till slut incheckad med löfte om att påbörja om bokningen av min biljett så fort Austrian Airlines kundtjänst öppnade klockan nio. Det blev en spänd väntan i telefon, men till slut kom jag fram och lyckades boka om utresan till den 27 februari istället för den 5 mars. Tänk vad en vecka hit eller dit kan ställa till med. Nu löste det hela sig så att jag kunde kvittera ut nya biljetter i Wien och slapp oroa mig mer över den saken. Det blev ett ganska kort uppehål i Wien, men jag gjorde en ganska stor upptäckt när jag satte mig ner vid min gate. I Japan bor det japaner och det här var helt klart en hemresa för mer än 95% av resenärerna. Jag har varit omgiven av artigheter, bugningar och obegripligheter sedan dess.

Att resa handlar mest om att vänta nuförtiden. På planet väntade jag på maten, i en toalettkö på att de skulle dämpa takbelysningen så att jag kunde sova, på att frukost skulle serveras och i en toalettkö till. en var det bara landningen kvar, trodde jag, och fick vänta i över en timme i passkontrollen innan jag fick vänta på tåget från flygplatsen som gick ytterligare en timme senare. Det var åminstone två saker som jag slapp vänta på mitt bagage som överlämnades av en japansk tjej som tydligen var anställd för att hålla reda på det och att höra av mig hem. 100 yen köpte mig en längesrapport och förhoppningsvis lite sinnesfrid åt de som väntade på den.

Japanskan fungerar inte alls. Det är ett konstant surrande som bara ibland kristalliseras till något begripligt. Mina största framgångar än så länge är ett helt korrekt köp av snacks och dricka på Narita Express och något som faktiskt kan klassificeras som en konversation, med en dam strax öer 60 på det anslutande tåget till Kamifukuoka. Det kanske är något med tåg som gör att det fungerar bättre. Ikväll ska jag införliva de japanska orden "bowuringu" och "suturaiku" i min vokabulär! KDDI:s firmabowling blir kanske räddningen!

Resan gick hur som helst helt över förväntan trots att det tog mer än 30 timmar att komma fram till lägenheten. Nu måste jag sluta, men imorgon ska jag knattra ihop den utlovade beskrivningen av hur jag bor. Det slutar alltså med en cliffhanger idag... och med en liten brasklapp kring stavningen av svenska ord efter allt trixande för att få svenska tecken att synas korrekt.