Nya leksaker
Puh! En skön första helg i Japan lider mot sitt slut. Jag har inte varit ute och pressat öppettiderna på några japanska barer, men med kroppen halvsliten av jetlag kanske det var lika bra.
Det är stekhett här. En bra bit över 30 grader och det går inte att lita på vad de säger på de nationella nyheterna. Saitama prefekturen har nämligen den stora äran att ta emot hela Tokyos varmluft. Idag var jag inne i stan (Ikebukuro igen) och det var betydligt svalare där. Det känns lite konstigt att staden är varmare än landsbygden.
I lördags promenerade jag omkring i den ovan beskrivna hettan i ungefär fyra timmar. Jag gick runt den västra delen av staden med en flod jag sett på kartan som mål. Utan större missöden kom jag fram och på vägen fylldes kameran av bilder på roligheter. Om jag någonsin sagt något det minsta negativt om japaner och kameror, så tar jag tillbaka allt. Min kamera åker fram fortare än du hinner säga Kodak, eller Minolta för den delen. Här är den helt klart skönaste bilden av de jag tog:
Jag har hittat den japanska själen! Eller åtminstone en liten bit som inte är bebodd. Det är dock tur att jag inte har vidvinkelobjektiv. Hehe. På vägen hem storhandlade jag i det lokala varuhuset och nu är det nästan inget kvar på min inköpslista.
Söndagen resulterade i tre av de återstående inköpen. En av de nyanställda killarna i gruppen hade frivilligt ställt upp som guide med start klockan elva utanför ett 7-11 i närheten av där han bor. Dagens första inköp blev en karta över området. Allt är naturligtvis på japanska, men till skillnad från min tidigare karta finns faktiskt alla gator med. Dessutom täcker den ett större område. Alltså kommer det att bli lite lättare att navigera i fortsättningen.
Nästa inköp bidrar också till navigeringen genom att översätta fram och tillbaka mellan engelska och japanska. Med hjälp av tillhörande penna kan man dessutom skriva rakt in i översättaren och i det läget klarar den till och med av kanji!! Mycket imponerande. Nu kanske jag börja översätta alla skyltar jag tagit bilder på och förstå de nya jag ser direkt. Jag tog den här bilden med en vanlig blyertspenna som referens för storleken:
Slutligen, om alla försök till navigering misslyckas, kommer vi till dagens sista inköp; en mobiltelefon. Egentligen köpte jag den först, men vi kommer till det sedan. Jag hade redan innan jag kom ställt in mig på att skaffa en kontantkortstelefon (jap. puripeido), men det verkar som om de flesta affärer har slutat saluföra dessa p.g.a. att anonymiteten hos dessa uppmuntrar till brott. Vi fick alltså besöka tre butiker innan vi fick napp hos Vodafone. Glad i hågen pröjsade jag ungefär niohundra spänn och förväntade mig att vandra därifrån med telefonen i hand, men det var inte möjligt. För att få ut en kontantkortstelefon är man tvungen att skicka kopior på legitimation till ett centralt kontor, som ska godkänna köpet och registrera telefonen på dig. Detta tar ungefär en timme, vilket är längre än det tar att köpa en telefon i många delstater i USA. Det blev alltså en elektronisk översättare och en lunchsushi innan jag fick ut min nya telefon:
Jag vill inte göra någon besviken med att den ser så normal ut, men så här ser den alltså ut efter att man ställt in den att visa engelska istället för japanska. (Ok, jag kanske fegar ur genom att använda engelska, men det här är ändå min livlina...) För att sätta lite japansk krydda på telefonen aktiverade jag snabbt den hjälpsamma Animechan Mr. Zhen:
Jag är inte helt säker, men jag tror att han försöker göra mig uppmärksam på att det skulle vara en bra idé att installera ett extra minneskort... När han inte gör det far han runt och gör illa sig samt kommenterar mina val av inställningar. Mycket nöje!
Jag passade också på att fylla telefonen med lite stålar och fick i samband med det reda på att i Japan så är det datummärkning på kontantkortskrediterna. Jag har med andra ord fram till tredje november på mig att ringa upp mina 3000 yen, annars går de upp i rök av sig själva.
Nu är det dags för mig och Mr. Zhen att säga adjö för den här gången.
Det är stekhett här. En bra bit över 30 grader och det går inte att lita på vad de säger på de nationella nyheterna. Saitama prefekturen har nämligen den stora äran att ta emot hela Tokyos varmluft. Idag var jag inne i stan (Ikebukuro igen) och det var betydligt svalare där. Det känns lite konstigt att staden är varmare än landsbygden.
I lördags promenerade jag omkring i den ovan beskrivna hettan i ungefär fyra timmar. Jag gick runt den västra delen av staden med en flod jag sett på kartan som mål. Utan större missöden kom jag fram och på vägen fylldes kameran av bilder på roligheter. Om jag någonsin sagt något det minsta negativt om japaner och kameror, så tar jag tillbaka allt. Min kamera åker fram fortare än du hinner säga Kodak, eller Minolta för den delen. Här är den helt klart skönaste bilden av de jag tog:
Jag har hittat den japanska själen! Eller åtminstone en liten bit som inte är bebodd. Det är dock tur att jag inte har vidvinkelobjektiv. Hehe. På vägen hem storhandlade jag i det lokala varuhuset och nu är det nästan inget kvar på min inköpslista.
Söndagen resulterade i tre av de återstående inköpen. En av de nyanställda killarna i gruppen hade frivilligt ställt upp som guide med start klockan elva utanför ett 7-11 i närheten av där han bor. Dagens första inköp blev en karta över området. Allt är naturligtvis på japanska, men till skillnad från min tidigare karta finns faktiskt alla gator med. Dessutom täcker den ett större område. Alltså kommer det att bli lite lättare att navigera i fortsättningen.
Nästa inköp bidrar också till navigeringen genom att översätta fram och tillbaka mellan engelska och japanska. Med hjälp av tillhörande penna kan man dessutom skriva rakt in i översättaren och i det läget klarar den till och med av kanji!! Mycket imponerande. Nu kanske jag börja översätta alla skyltar jag tagit bilder på och förstå de nya jag ser direkt. Jag tog den här bilden med en vanlig blyertspenna som referens för storleken:
Slutligen, om alla försök till navigering misslyckas, kommer vi till dagens sista inköp; en mobiltelefon. Egentligen köpte jag den först, men vi kommer till det sedan. Jag hade redan innan jag kom ställt in mig på att skaffa en kontantkortstelefon (jap. puripeido), men det verkar som om de flesta affärer har slutat saluföra dessa p.g.a. att anonymiteten hos dessa uppmuntrar till brott. Vi fick alltså besöka tre butiker innan vi fick napp hos Vodafone. Glad i hågen pröjsade jag ungefär niohundra spänn och förväntade mig att vandra därifrån med telefonen i hand, men det var inte möjligt. För att få ut en kontantkortstelefon är man tvungen att skicka kopior på legitimation till ett centralt kontor, som ska godkänna köpet och registrera telefonen på dig. Detta tar ungefär en timme, vilket är längre än det tar att köpa en telefon i många delstater i USA. Det blev alltså en elektronisk översättare och en lunchsushi innan jag fick ut min nya telefon:
Jag vill inte göra någon besviken med att den ser så normal ut, men så här ser den alltså ut efter att man ställt in den att visa engelska istället för japanska. (Ok, jag kanske fegar ur genom att använda engelska, men det här är ändå min livlina...) För att sätta lite japansk krydda på telefonen aktiverade jag snabbt den hjälpsamma Animechan Mr. Zhen:
Jag är inte helt säker, men jag tror att han försöker göra mig uppmärksam på att det skulle vara en bra idé att installera ett extra minneskort... När han inte gör det far han runt och gör illa sig samt kommenterar mina val av inställningar. Mycket nöje!
Jag passade också på att fylla telefonen med lite stålar och fick i samband med det reda på att i Japan så är det datummärkning på kontantkortskrediterna. Jag har med andra ord fram till tredje november på mig att ringa upp mina 3000 yen, annars går de upp i rök av sig själva.
Nu är det dags för mig och Mr. Zhen att säga adjö för den här gången.
posted by matsu at 23:29
1 Comments:
Förundrad och förtjust över teknikens under att samma dag få följa dina färder och funderingar.
Skicka en kommentar
<< Home