Ett rum med utsikt

Tänk att det fanns så många japaner som var intresserade av Sverige! Det kanske helt enkelt beror på att de är så många att vilket särintresse som helst har en kader lojala fans, men oavsett anledningen så är det väldigt många som undrar om och längtar efter att besöka Sverige. I fredags var jag ute i Wako-shi, en av grannbyarna, för en tjejkväll med svenskjapanskan från jobbet och hennes vänner. Det är nog tur att jag inte hängde med i (den japanska delen av) konversationen, för jag har en känsla av att en hel del var barnförbjudet. I lördags var jag på filmkväll på svenska ambassaden för att lirka fram lite fler kontakter ur storstadsdjungeln. En publik på omkring trettio personer fick se första avsnittet av Nile City och Jalla Jalla, båda textade på svenska. Vi var halvdussinet svenskar som skrattade gott, medan den övriga (japanska) publiken satt undrande inför åsynen av inoljade brandmän som dansar balett och bakar kakor till varandra. Långfilmen var väl lite mer begriplig, men jag fick förklara handlingen ganska ingående på puben efteråt. Av alla möjliga ställen hamnade vi på en irländsk pub vid namn Mad Mulligan's. Det var inte så mycket galet där, förutom att de tog 1000 yen (knappt 70 kronor) för en Guinness. Efter ett par pints av det svarta guldet var det dags att ta sig hemåt med den sedvanliga bunten visitkort i fickan. Jag har en mental att-göra lista, så när jag som i lördags hör att en av japanerna har en kompis som sysslar med kabuki-teater kan jag hugga direkt med ett försök att bjuda in mig på en föreställning. Dagen efter avbröts min söndagspromenad av regntunga skyar och jag hann precis hem innan det dundrade loss.

Arbetsveckan inleddes ganska intensivt på grund av onsdagens inplanerade statusrapport till chefen. Det tog nästan en vecka att få en fungerande dator, men nu har det äntligen börjat trilla på plats. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om vad jag gör på jobbet, åtminstone inte idag. Luncherna har jag tillbringat med min trogna vapendragare Yanagihara-san, som trofast släpar runt mig till nya restauranger varje dag. Efter onsdagsmötet blev det lunch med chefen och för att låna deras beskrivning "japansk pizza". Okonomi, som det egentligen heter, kommer i två variationer och den som jag åt kan beskrivas ungefär så här: stek en pannkaka, lägg en massa riven vitkål, nudlar, fläsk, räkor och bläckfisk ovanpå och toppa med en pannkaka till, ett stekt ägg och någon form av soyasås. Gott var det hur som helst och jag hoppas verkligen att smekmånaden med det japanska köket håller i sig länge.

Kamifukuoka är, som jag tidigare sagt, en ganska låg stad och från tredje våningen på jobbet så ser man hustaken sträcka sig ut mot horisonten. På kvällen var det något som heter Suiyo Salon på KDDI, som enligt ryktet är en gratistillställning med exklusiva viner där man kan träffa andra forskare och företagets styrelse. Själv var jag inbokad för middag inne i stan, så ni får vänta till nästa månad för en rapport om vilka viner det bjöds på.

Medan de övriga forskarna korkade upp italienska viner från 1985, så satt jag på pendeln in till Tokyo. Jag slog mitt förra rekord med hästlängder och tog mig till Tokyo-eki (mitt i smeten) på 35 minuter. Allt hänger på om jag lyckas pricka in expresståget som passerar stationen bredvid min. Att ta sig in till Ikebukuro tar allt mellan 20 minuter (express) och över en timme (local). Tokyo-eki är väldigt fin och ser ut som en direktimporterad europeisk centralstation utifrån. Inuti är den ett myller av underjordiska gångar för att nå till de olika tunnelbanelinjerna, men det blir lättare och lättare att navigera i takt med att namnen (i kanji) går från ett obegripligt gytter till mening. Vi käkade på ett sjysst vietnamesiskt ställe i Maru-biru och efteråt tog vi hissen upp till 35:e våningen för en fantastisk utsikt över nattens Tokyo.

Bilden gör det inte någon rättvisa, men för de intresserade så går det att se Tokyo Tower (kopian av Eiffel dito) till höger och Rainbow Bridge till vänster. Någonstans däremellan finns det ett högt hus (fjärde från vänster). Det tror jag är Mori Tower, som jag tidigare visat en suddig bild av.

Ikväll hade jag planerat in middag med de andra utlänningarna på KDDI i Kamifukuoka: en tysk och en vietnames. Tyvärr kunde inte killen från Vietnam komma, men jag och tysken åt gott. Han tipsade om gratis japanskaundervisning här i stan, så på söndag morgon ska jag ta mig dit och se vad som bjuds.

Avslutningsvis kommer en liten önskelista på prylar jag borde tagit med mig, men lämnade hemma:

• Diskborste. I Japan diskar man med tvättsvamp och det funkar väl bra så länge allt man diskar är soppskålar. (Inte för att jag gjort några stordåd i köket än, men det känns rätt skönt att skylla på att det skulle vara drygt att diska. )
  

• Reflex. Kombinationen smala gator, mörka kvällar och vansinniga (jag tänker inte skriva k-ordet) chaufförer gör att livet hänger på en skör tråd. Med reflex slipper jag åtminstone bli överkörd av en slump.
  

• Kompass. När man klivit upp ur utgång B7 ur en tunnelbanestation kan det vara bra att kunna ta ut vädersträcken, så att man åtminstone vet vilket håll man ska börja vandra åt.