Tequila och Bordeaux

På fredagen var det äntligen dags att bege sig iväg till Izakaya! För dem av er som inte vet vad det är, så kan jag informera om att mitt lexikon översätter det med engelskans saloon. Det ska dock inte tas som något annat än en hänvisning om hur länge denna typ av japansk pub har hängt med. Normalt går man till en izakaya direkt efter jobbet, dricker kall öl och varm sake med ett varierat utbud av tilltugg till. I vanlig ordning kom jag sent (har fortfarande inte lärt mig att kompensera för tre tåg in till stan), men som tur var stod en tapper skara japaner kvar och väntade på överenskommen plats i närheten av Roppongi-eki. Vi tågade iväg och väl på plats anslöt ytterligare ett par japaner och en svensk. Det var verkligen ett trevligt ställe och vi hade fått ett litet eget rum, där det var skorna av som gällde. Jag fick försöka imponera med min trassliga japanska och frasen "Vad kan ni rekommendera?" var väldigt uppskattad. Efter att ha tillbringat ett par timmar i den trygga japanska atmosfären var det dags att skynda vidare till en tequilabar vid namn Agave. Placerad i en ruffig källarlokal och med över 400 sorters tequila och mezcale kändes det lite som en latinamerikansk motsvarighet till min gamla nationspub Ghuben. Det var så trevligt (och gott) att jag dröjde längre än någonsin innan jag drog mig iväg för att börja hemresan och jakten på sista tåget. Lite för länge skulle det visa sig. Med långa steget före hoppade jag på första tåget till Ginza och missade andra tåget med en hårsmån. Jag kunde faktiskt sträcka ut handen och röra vid tåget, men dörrarna var sedan länge oåterkalleligt stängda och tåget på väg bort från perrongen. Illa. Nästa tåg gick inte förrän tio minuter senare, tio i tolv, och drygt tjugo minuter därifrån visste jag att sista tåget hem gick kvart över tolv. Svettigt. Det var med andakt som jag vid varje station väntade på att dörrarna skulle gå igen utan att någon försökte klämma sig in i sista sekunden, vilket skulle ta ytterligare 30 sekunder per station och kapa alla chanser till att hinna fram i tid. Ett par tjuvstopp blev det, men med en näve fylld av skramlande 10-yen mynt köpte jag mig ut ur den sista porten och sprang ombord på Tobu-linjen. Puh! Lite för nära var det dock och jag får verkligen se upp i fortsättningen. Däremot har en liten djävul i mitt öra börjat smida planer på vad jag ska göra om jag missar sista tåget. Ikebukuro var tidigare känt för sin svarta marknad och fortfarande är det mycket krogtätt här. Det blir kanske ett bra tillfälle att fastna på en karaoke-bar till dess att första tåget går klockan fem... eller så kan jag ta mig tillbaka in till stan för att uppleva fiskmarknaden Tsukiji i full blomning och den färskaste sushi som går att få!

På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck och undrade varför taket var så lågt. Det är lurigt att vara hemma, för i lägenheten är det som om det svenska lyckats tränga undan allt det japanska utanför dörren, såvida jag inte har på TV:n det vill säga. Här kommer en lista på topp tre udda saker jag sett på TV än så länge:

• Japansk tjej lär ut amerikansk slang med världens största leende på läpparna... "Get wasted" någon?
• Kvasikändisar (eller vad vet jag egentligen) i frågesport tvingas äta upp illaluktande konstigheter om de inte lyckas pricka in rätt månad för mediahändelser (som pianomannen) under det gångna året.
• Ett gäng programledare som sitter och tittar på andra program som visas i programmet som visas. Då och då kommer putslustiga kommentarer inflikade i bild-i-bild och inför reklamerna får man se vilka förskräckta miner de visar upp under nästa inslag, så att man ska bli sugen på att hänga med.

Senare på lördagen tog jag mig in till ett möte för Swedish Style, som är en svensk exportsatsning i Japan för att visa upp det härliga med svensk design och så. Det ser ut som om det kommer hända en massa kul saker och det är klart man ska vara med på ett hörn. Och eftersom jag jobbar i veckorna, blir det nog inte plats för mer än så. På kvällen var jag på min allra första premiär för en nyöppnad restaurang, Le garçon de la vigne i Hiroo. Detta speciella tillfälle blev alltså i Tokyo, på en fransk restaurang ägd av en japan. Många av japanerna hade varit i Frankrike under perioder, så jag hade nu två språk att stappla mig fram på. Hehe. Lyckades dock tacka ägaren för en fantastisk kväll på både franska, japanska och slutligen engelska. Det var spännande att se fransk cuisine serverad på japanskt maner. Dit ska jag verkligen se till att komma tillbaka någon gång!

Min japanska förbättras inte direkt med stormsteg, men söndagens gratiskurs här i Kamifukuoka var verkligen en höjdare. I två timmar fick jag sitta med en volontär, som förstod en del engelska men på japanska fick lida sig igenom min familj, var jag jobbar och allt det där lilla jag kan säga. Värdefullt att
chansen finns på så nära håll och jag fick låna en kursbok i japanska för japanska lågstadiet att öva på till nästa vecka. Ganbatte!

Den här veckan har det varit klämvecka, eftersom både måndagen och fredagen är officiella helgdagar. Det innebär att halva arbetsstyrkan passat på att ta ut semesterdagar och alltså inte är här. Ledigheten i måndags avnjöt jag i Kawagoe, som är en grannstad fylld av tempel och trädgårdar. Jag ska skriva mer om det och resten av veckan lite senare, men nu är det dags för något att äta!