Att betala i yen

Puh! Så var den första arbetsveckan efter semestern avslutad. Det är alltid lite svårt att gå upp i varv igen efter att ha varit ledig. Den här gången var det extra svårt eftersom jag käkade dålig hämtmat från lokala butiken på söndagkväll och därför fick avbryta måndagens arbetsdag tidigare än planerat för att friskna till i hemmets trygga vrå.

Det var som ni kan förstå fantastiskt skönt att få besök. Jag är extra glad över att Japan bjöd på vackert väder och härliga upplevelser även de dagar när jag var tvungen att arbeta och Virginie fick åka tunnelbana på egen hand. Det har varit spännande att se Japan genom ett par andra ögon och veckorna med Virginie har gjort att jag upptäckt nya saker hela tiden. Efter att ha bott här i ett par månader så kan det inte hjälpas att man börjar att blunda för en del av vardagsintrycken, som att övergångsstället på väg till jobbet blir grönt direkt efter att man tryckt på knappen. Hepp!


Något som man däremot ständigt känner av här i Tokyo är att folk verkligen gillar att shoppa. Män såsom kvinnor är mycket modemedvetna och alla kända (och okända) märken stoltserar med stora shoppingtempel utspridda över hela staden. Hemma i Sverige är jag obotligt dålig på att shoppa och kan ofta gå runt hela staden utan att hitta ett enda klädesplagg som faller mig på läppen. Men även en obildad europé som jag lockas dagligen till inköp i Tokyo. I grund och botten tror jag att det handlar om det stora och variationsrika utbudet. I Tokyo kan du hitta allt mellan himmel och jord. Färger, snitt och modeller av alla de slag finns representerade och även prislapparna sträcker sig över hela spektrat. En viktig sak att komma ihåg innan man ställer sig framför disken är att priserna normalt inte inkluderar den 5-procentiga momsen. De flesta större kedjor trycker båda priserna på lappen, med sitt eget pris (utan moms) i fet stil. Undrar hur länge man skulle kunna ha kvar det höga momstrycket därhemma om man insåg att 250-kronorströjan från H&M i själva verket kostar 200 kr. En av de mer intressanta shoppingupplevelserna jag haft var när jag och Virginie tillbringade ett par timmar i Venus Fort. Venus Fort är ett enormt komplex av affärer med artificiell himmel och italienska bakgator på en ö i Tokyobukten. Som namnet antyder är större delen av utbudet anpassat för kvinnor och de få män jag såg strövade, precis som jag, troget vid sidan om en vacker kvinna. Efter att ha upplevt inte mindre än tre soluppgångar var det dock dags för oss att ge upp. Det kan helt enkelt bli för mycket av det goda.

Innan jag kom till Japan så hade jag föreställningen om att det var fruktansvärt dyrt att leva här. Det är trist att prata pengar, men jag måste dock göra ett försök att slå hål på den myten. Boendekostnaden är givetvis skyhög i centrala Tokyo, men att köpa en nybyggd lägenhet mitt i stan behöver inte bli så mycket dyrare än dubbelt mot Stockholm. Visst är det mycket pengar, men det handlar också om att bo mitt i en av världens största och rikaste städer. Kan man dessutom tänka sig att bo utanför "tullarna", som i Tokyo kan tänkas motsvaras av Yamanote-linjen som ringlar sin väg runt stadens centrum, blir både priserna för att köpa och hyra mycket mer resonabla även om det givetvis finns lyxigt boende även där. Ute på vischan, 25 minuters tågfärd från city, kan man trots allt också hitta takvåningar som kostar fler yen än det går att räkna till. Transport är inte heller speciellt dyrt, förutom på de sträckor där något företag har monopol. För omkring 10-15 kr kan man ta sig till andra sidan stan med det välutvecklade tunnelbanesystemet där JR (statligt) och Metro (privat) konkurrerar om kunderna. Sista sträckan ut dit jag bor kostar dock omkring det dubbla, trots att avståndet är betydligt mindre.

Att handla mat i affären är dyrt, men absolut inte dyrare än i Sverige. Vad som däremot är billigt är att äta ute. För omkring 500 yen (ca 35 kr) kan man äta sig ordentligt mätt. Om man vill byta bort sin plats vid disken till en mer behaglig restaurangmiljö, eller om man tycker att det är för svårt att beställa och betala sin mat via en automat, så behöver man ändå sällan sträcka sig upp till det dubbla. Det som för en svensk låter helt obegripligt är att dessa priser oftast även gäller på kvällstid. Fördelarna med japanska fastprismenyer (~houdai) är dessutom påtagliga för en hungrig och törstig europé, som jag tidigare nämnt. Vin är mycket dyrt i Japan och kostar alltså ungefär som på svensk restaurang. Öl kan man däremot få hur billigt som helst. Det är klart att det finns extremt lyxiga och dyra restauranger och i anslutning till turiststråken finns det gott om dyra och dåliga ställen att fastna på. Lyckas man däremot undvika såna fällor står man inför en osannolik mängd av små och stora restauranger som inget hellre vill än att ta emot dig som deras vördade gäst. Det finns inget som får mig att känna mig mer välkommen än när ett ljudligt "Irrashaimase!" från kvällens servitörer får ett lika starkt eko från köket.

Kanske är det helt enkelt så att man är färgad av att komma från Sverige, men efter att ha bott här i tre månader så håller jag helt enkelt inte med om att Japan skulle vara exceptionellt dyrt. Det enda egentliga problemet med pengar i Japan, som jag har upptäckt, är att man är tvungen att bära med sig stora summor kontanter hela tiden. Bankkortet används knappt som betalningsmedel här och det kan gå långt mellan chanserna att få utnyttja ett icke-japanskt VISA kort. När man väl lyckas hitta en bankomat som har nattöppet, så får man betala en liten avgift för att den måste jobba efter kontorstid. Välkommen till landet där maskinernas fackrörelse verkar vara starkare än deras mänskliga motsvarighet. Heh. Att det däremot går att göra av med mycket pengar kände jag redan till innan jag och Virginie njöt av dryga två veckors lyxsemester. Men det var värt varenda yen!