Bowling och granater

Puh! Ännu en arbetsvecka är avslutad och äntligen är det helg igen. Den här veckan firade Japan kulturdagen, vilket gjorde att torsdagen var ledig. Skönt med ett avbrott mitt i veckan, men det gör att de dagarna man jobbar blir desto mer intensiva. Jag passade på att titta på en fotoutställning i Ebisu och besöka några av utställningarna i exportsatsningen Swedish Style. Idag, lördag, blir det en välbehövd vilodag. Eventuellt sticker jag in till stan i eftermiddag för att shoppa lite, men vi får se hur andan faller på. Imorgon ska jag upp tidigt för att åka till Kamakura, som är en av de små juvelerna att besöka i Tokyos utkanter. Det är synd att man måste slita hund i veckorna och inte kan turista 6 månader i sträck istället.

Men det är inte bara jobb med jobbet. Som jag berättade redan första veckan, så har KDDI en bowlingklubb som jag blivit indragen i. En gång i månaden åker vi buss från jobbet till vad som enklast kan beskrivas som ett bowlingtempel, där vi kämpar och tränar inför den stora tävlingen i slutet av året. Även här utlovas fina priser, men tyvärr insåg jag alltför sent att det räknas ut ett handikapp beroende på hur bra man spelar. Om jag bara hade slängt klotet i diket ett par gånger extra hade jag kunnat åka hem med mer elektronik än jag orkar bära! Nu blir det väl en brödrost som bäst. C'est la vie! Efter bowlingen går alla ut och äter och dricker tillsammans, vilket brukar vara mycket trevligt.

Någon gång i månaden brukar gruppen också gå ut tillsammans under något som på japanska heter kaishoku (möte-mat) eller nomikai (drick-möte). På engelska har alla kommit överens om att använda det härligt neutrala ordet session. Gruppens yngste medlem, som för övrigt blivit en bra kompis, är traditionellt ansvarig för att boka bord på ett ställe som alla i gruppen tycker om, skriva ut kartor, dela ut information och ta emot anmälningar. Vi är tolv personer i gruppen, så det kan bli ett rätt stort gäng. Normalt så går vi ut till någon lokal izakaya och där väntar en förbeställd meny med det (för en svensk) något surrealistiska tillvalet nomihoudai. I Japan är baikingu (viking) ett alternativt ord för en stor buffé. Det verkar som om fler än engelsmännen, med sitt smorgasbord, insett att en hungrig svensk kan sätta i sig en hel del. Det japanska ordet heter tabehoudai, där tabe kommer från ordet för att äta och houdai fritt översatt betyder allt-du-kan. Nomi i nomihoudai kommer från ordet för att dricka... Hur restaurangerna får ekonomin att gå ihop har jag ingen aning om, men det kanske är för att det inte har varit så många svenskar i trakterna tidigare?