Festivalregn

Regn igen. De första höstveckorna har bjudit på sköna dagar, men av någon anledning tittar alltid regnmolnen fram när arbetsveckan tagit slut. För att få lite sol försöker jag dra ut på morgonpromenaden till jobbet och välja lunchrestauranger som ligger en bit från jobbet. Men man ska inte klaga. Temperaturen ligger fortfarande någonstans kring 20 grader och kan man inte vara utomhus så får man springa in i gallerior och upptäcka allt läckert (och dyrt) som finns att köpa. När priset på ett klädesplagg är i stil med en månadslön gäller det att hålla sig från att prova. Annars slutar det lätt med impulsköp, kreditskulder och inmätning av prylar ifrån din lägenhet hemma i Sverige. Sorry!

Förra helgen såg dock först ut att bli ett undantag från det bistra vädret. Trots utlovat regn vaknade jag till strålande solsken och 25 grader varmt. Glad i hågen tog jag mig iväg till Ikebukuro för att boka hotell inför Virginies stundande besök. (Det ska bli så skoj!! ) Hur som helst så traskade jag runt på stan och hittade bland annat ett fantastiskt litet hus som Frank Lloyd Wright ritat. Jag minns att jag såg delar av ett liknande hus återskapat på Metropolitan Museum of Arts i New York. Mycket vackert och harmoniskt, trots att en del tyska turister gjorde sitt bästa för att överrösta inredningen. Turister börjar för övrigt gå mig lite på nerverna, men jag antar att det hör till. Turister är högljudda. Turister saknar respekt för kulturen. Ehrm. Någonstans innerst inne vill man inte erkänna att man själv faktiskt inte är mycket mer än en turist. Framförallt vill man inte påminnas om hur man själv kanske uppfattas av omgivningen... Men sånt är livet. Fram med kameran och ta lite bilder på roliga skyltar, eller som tidigare idag på den garanterat största mobiltelefonen jag någonsin sett. Varsågod!


Vid tre var det dags att ta sig tillbaka till Kawagoe, grannstaden som är fylld av tempel och hus från Edo-perioden. Den här helgen skulle de nämligen ha sin stora matsuri (festival). Så hur är en japansk festival undrar ni kanske? Hela familjen beger sig ut på stan och trängs med (tio)tusentals ditresta människor. Gatorna fylls med försäljare som försöker sälja festivalprylar, men framförallt massvis med mat. Exotiskt mat. Festivalmat. Man kan åka karuseller och om man vill kan man råka dricka alldeles för mycket öl. En japansk festival är alltså ganska ungefär som Gävle Cityfest, med undantaget att de inte behöver välja ny projektledning efter den årliga konkursen. Fast när jag nu läser vad jag skrivit, så kanske det inte är en så sjysst jämförelse. Den japanska matsurin har sitt ursprung i shinto-religionen och ett av de spektakulära inslagen är de stora festivalvagnarna som dras fram längs festivalgatan av munkar och frivilliga. Kawagoe-matsurin hade inte mindre än 23 vagnar och den äldsta hade ett par hundra år på nacken.


Medan dess att vagnen dras fram på sina stora knarrande hjul, så spelas det i dess inre upp ett skådespel. Varje vagn blir till en sorts scen som dras runt i festivalnatten för att underhålla och inspireras. Tyvärr visar bilden ovan en tom vagn, men jag lyckades få en ganska bra filmsnutt av en av de andra vagnarna. Ackompanjerade av cymbaler, klockor, fladdrande flöjttoner och det rytmiska trummandet från en av dessa vagnar intog vi vår middag under ett utskjutande tak till en glasaffär. Ett stilla duggregn hade nämligen börjat falla från den tidigare så klara himlen. Fyra timmar senare hade duggregnet sakta men säkert eskalerat till ett prakfullt ösregn. Festivalförsäljarna anpassade sig på en bråkdel av den tiden och plötsligt var genomskinliga paraplyer och regnrockar de nya storsäljarna. Inga organisationsmissar här när festivalen anordnas av det lokala köpmannagillet. Vid det laget hade vi dock sedan länge dragit oss tillbaka till ett mysigt café i närheten av stationen, där tonerna av The Hives i sprakiga högtalare gav en något kontrasterande inramning av kvällen. Men så är Japan. Gammalt och nytt. Traditionellt och modernt. Allting blandat i en salig men ack så förförande röra.