Efterfest med bastu?

I lördags hände det. Jag pratar tyvärr inte om det där plötsliga som antagligen skulle riskera att göra mig till en slacker för resten av livet, utan om att jag missade sista tåget hem till landsbygden norr om Tokyo.

Dagen hade börjat ganska bra. Jag var inne i stan tidigt på förmiddagen och strosade omkring i Shinjuku mest för att gräva fram en massa turist- information och för att åka upp till utsikten på 45:e våningen i Tokyo Metropolitan Government Building för den obligatoriska turistbilden (se nedan). Med väskan full av glansiga fyrfärgstryck bar det av någon station söderut till Shibuya för en fika. Precis utanför en av utgångarna till Shibuya-eki finns det en staty av en hund vid namn Hachiko. Enligt legenden tillhörde den en gammal man som pendlade från Shibuya under hela sitt liv och varje dag satt Hachiko och väntade på att han skulle komma hem. När mannen gick bort, satt hunden kvar och väntade och denna trofasthet undgick inte japanerna som snabbt slängde ihop en minnesstaty. Nu är det mötesplatsen nummer ett i Shibuya (jmf Svampen i Stockholm och det något mindre kända STUK i Uppsala). Den stora folkmassan som står här och trängs gör att det är i princip omöjligt att hitta den man ska möta, om man inte letar efter en rödhårig utlänning förstås! Eftermiddagen gick åt till att vandra omkring lite i Shibuya, att titta på byggnaden där NHK producerar alla sina program och att fika dyrt på ett franskinspirerat café, som dessutom bjöd på katakanaöversättningen aarugereio (för Earl Grey).


Inför kvällen var det dags att ta sig till det lite lyxigare Harajuku. Jag vet inte om jag någonsin sätt så många designeraffärer i rad, men jag känner på mig att jag antagligen inte ens har råd att kliva in genom dörren. Mitt bland all lyx lyckades vi hitta en gemytlig, men jättelik, restaurang. Flera av restaurangerna här i Tokyo bygger på små rum och gemak, men kan ha dessa små rum och gemak i två, tre våningar vilket kan göra toalettbesök till en ganska problematisk historia. Oftast är det inga problem att hitta ut, men vägen tillbaka till bordet kan vara en helt annan historia. I menyn vid bordet lyckades jag dock hitta en utomordentligt god sake, vilket säkert var en av de bidragande orsakerna att jag inte ägnade klockan så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort.

Med något panikartat i blicken och efter en hel del trappspringande, mynttrillande och tågväntande anlände jag till Ikebukuro tjugo minuter över tolv. Sex minuter tidigare hade det sista tåget tuffat norrut och tagit med sig allt hopp om sjusovarsömn i min sköna futonsäng. Istället befann jag mig nu i Ikebukuro, ensam och med en krympande lista av alternativ till nattplaner.

Stor i orden har jag skrutit om nattliga räder till spritdränkta karaokepalats, irrfärder in till morgonfiskmarknaden och sovande ståplats i mangacafé. När verkligheten nu knackade på dörren, så gjorde den det genom min mobiltelefon som troget påminde om söndagens inbokade vinfestivalbesök. Vi skulle träffas ganska precis där jag stod just nu, men ofördelaktigt nog först sju, åtta timmar senare. Så, vad göra? Turligt nog hade ytterligare ett alternativt dykt upp under veckan som gått: sauna. När jag första gången hörde att det fanns en bastu som hade öppet dygnet runt, så gick tankarna till Stockholm och stränga förbud. Med det vaga löftet om att det inte handlade om några "konstigheter", så började nu min jakt på neonskyltar med texten サウナ.

På andra våningen i ett hus inte långt från stationen fann jag mitt mål. Det såg lite dyrt ut (borde kosta runt 1500 men de tog 2800 yen), men den här tiden på dygnet kände jag verkligen att det var dags att parkera min tunga, fyrfärgstrycksfyllda portfölj någonstans och försöka somna. I priset ingick dock en finfin bastu med tillhörande badutrymmen på elfte våningen samt en ordentligt frukostbuffé (misosoppa, ris och fisk, vad annars?) dagen därpå. Jag skrubbade mig ren, passade på att raka mig, satt och tittade på tv (!) i bastun en stund och provade sen baden i ordningen varmt, utomhus med utsikt, kallt och jättevarmt. Om det var detta eller andra omständigheter som gjorde att jag drog på mig en förkylning låter jag vara osagt. Dock var det otroligt skönt och det var med ett belåtet leende som jag sjönk ner i min vilstol för att somna.

Vinfestivalen blev till en höjdare, men den får jag berätta om nästa gång.