En japansk dagbok, Ghasetten #1 2006

Det har redan hunnit bli januari och en snabb koll på termometern nere i hörnet av skärmen visar att Uppsala har minus tio grader kallt idag. Här i Japan har vintern varit ovanligt kylig. Jag har faktiskt fått användning för långkalsongerna, som jag med ett snett leende packade upp i augustis trettiosexgradiga sommarhetta. De senaste månaderna har bjudit på fantastiska upplevelser och trots att det finns saker jag saknar hemifrån, så börjar jag verkligen känna mig hemma i Tokyo. Något som gjort det lättare att hålla hemlängtan stången är de underbara besök hemifrån jag fått under hösten och över nyår.


Japan stannar aldrig upp. Var jag än vänder mig så byggs det på någonting nytt. Det handlar om allt från enorma lyxkontorslokaler kring de mest trafikerade stationerna, till små privathus som klämmer sig in på en markyta som knappt motsvaras av två studentrum i 28:an. När jag tar min lilla morgonpromenad (tackar återigen gudarna för att jag slipper pendeln) till jobbet, så passerar jag inte mindre än fyra byggen, varav det närmast kontoret är ett lägenhetsområde av storlek Flogsta höghus. Lunchpromenaden går förbi ytterligare ett par och tiden från o-harai, reningsritualen som utförs av en shintopräst innan grunden är lagd, till färdigt hus passerar ruskigt snabbt.

Vad som gör detta oavbrutna byggande lite underligt, är att det inte verkar motsvaras av samma mängd rivande. Skinande superkomplex av glas och betong kan stå granne med fallfärdiga spökhus av trä eller rader av övervuxna trevåningsradhus, som ser ut som om de har vandrat rätt ut ur en öststatsförort. Denna blandning av gammalt och nytt kan vara oerhört charmig. När perfekt bevarad Edo-arkitektur lever i symbios med stadens nya neonfyllda landskap, känns det nästan som att resa i tiden – åt båda håll samtidigt. Men ibland kan det vara lite av en nagel i ögat. Det har sagts att japanerna är oerhört fascinerade av det vackra och harmoniska, och att de kanske just därför bemästrat konsten att blunda för det fula.


Det byggs inte bara mycket, det byggs snyggt. Vår lilla minisemester i Kyoto avslöjade otroligt vackra tempelstrukturer, varav vissa överlevt nära åttahundra år av jordbävningar och bränder. Ett rykte säger att en rådgivare till Roosevelt avstyrde brandbombningar här, något som ödelade stora delar av Tokyo under andra världskriget, på grund av Kyotos vackra arkitektur och historiska värde. Andra hävdar att det var för att Kyoto vid det tillfället fortfarande befann sig på listan över möjliga mål för en av de första atombomberna, som slutligen kom att fällas över Hiroshima och Nagasaki.

Oavsett anledningen är Kyoto fortfarande en oerhört vacker stad, fylld till bredden av flerhundraårig kulturhistoria. Men även moderna arkitekter har fått chansen att förgylla det Kyoto vi kan besöka idag. Tadao Andō, en av japans mest berömda arkitekter, har förutom ett av stadens nyare museum ett flertal av stadens andra byggnader på sitt samvete. Att flanera längs Kyotos gator fick mig att minnas Barcelona, en annan stad där man med blicken riktat snett uppåt kan upptäcka allsköns snillrika designlösningar. Det märks att man, med stadens goda rykte i minne, har lagt tanke bakom allt från gatlyktor till busstationskurer. Den nya tågstationen väckte därför stor debatt, då den av många ansågs inkräkta för mycket på stadens karaktär. Själv upplevde jag den som ett ståtligt skepp, som säkert lotsats in i hamn väglett av skenet från stadens röda lyktor, men jag kan förstå varför en och annan traditionalist blev upprörd. Till avdelningen intressanta fakta hör att Kyoto är den enda staden i världen där McDonald's fått ge upp den brandröda bakgrunden till sina guldbågar, och fått nöja sig med en mer nedtonad nyans av brunt. Detta på grund av stadens lag mot pråliga (eng: garish) gatuskyltar.

Det är inte bara det vackra som överraskar på denna avlånga ö. Det finns mycket annat att lära. I flera månader bokstavligen snubblade jag över gula, upphöjda linjer i gatan utan att förstå vad de var till för. Det tog kvinnlig list ungefär fem minuter att inse att de var till för synskadade. Genom att följa dessa upphöjda trafikleder längs trottoarerna och genom tunnelbanestationerna kan man hitta var som helst. Olika mönster gör det dessutom möjligt att upptäcka övergångsställen, busstationer och nedgångar till tunnelbanan, där biljettmaskinerna givetvis kompletterats med brailleskrift av stationsnamn och priser. På rak arm kan jag inte tänka mig att jag någonsin upplevt maken till handikappanpassning. Blindgatorna finns även inuti det stora fotografimuseet i Ebisu!

När jag väl fått upp ögonen för detta fenomen, så ser jag tecknen överallt. Synskadade, rörelsehindrade och även småbarnsmammor har gott om praktiska hjälpmedel för att göra det lättare att ta sig igenom vardagen. På väg hem från det stora shoppingparadiset Odaiba, som ligger på en ö i Tokyobukten, stötte vi faktiskt på en stor grupp blinda på väg hem efter en dag fylld av bestyr. Ljudet från deras klapprande pinnar blandades med det inspelade fågelkvittret i tunnelbanan och fyllde mig med en härlig rofylld känsla.

Min vistelse i Japan går mot sitt slut och det känns ärligt talat lite moloket att behöva tänka på refrängen. Det känns konstigt att det var knappt fem månader sedan jag satte min fot på japansk jord för första gången och att jag om ett par veckor är tillbaka i Uppsala. Den första tiden här blev något av ett stålbad med värmen, språket och allt det andra som var ovant. Nu känner jag mig mer bekväm. Delvis på grund av klimatet, men kanske främst för att vardagsjapanskan har lossnat ordentligt. Kommunikationen med min hårfrisör går framåt och jag har till och med lyckats beställa pizza till min lägenhet över telefon! Mina nya vänner här i Japan är det jag kommer att sakna mest, och det är även vänner och familj jag saknar mest hemifrån.

Är det något jag lärt mig under min tid här i Japan är det att våra två kulturer är mer lika än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. På ytan är det som natt och dag, men när man kryper ner i vardagens krum och språng så upptäcker man egenskap efter egenskap som påminner mig om det svenska: vi köar artigt på posten och i bankomatkön, vi sitter tysta på vår plats under den timslånga hemresan med tåg eller buss och vi tar av oss skorna inomhus. Till råga på allt äter vi rå fisk!