Kamifukuoka

Jag kan inte låtsas som om jag vet någonting om staden där jag bor än, men här kommer lite information och intryck som jag lyckats samla på mig fram till nu.

Kamifukuoka ligger ungefär 40 minuters tågresa nordväst om Ikebukuro. Med andra ord ligger det ute på vischan, men med mina mått mätt så är det helt ok. Jag bor hellre på gångavstånd till jobbet och pendlar till nattlivet i Tokyo. Det är en ganska sömnig stad, men det bor tydligen en himla massa folk här. Var de håller hus har jag inte märkt än, men det enda ordentliga höghuset är under konstruktion. Jag lyckas hur som helst navigera rätt bra mellan min lägenhet, jobbet och stationen. Dessa tre hållpunkter är de enda säkra i min omgivning, vilket märktes ganska bra idag.

Hela dagen har jag varit på jakt efter ett ställe där mitt utländska VISA kort fungerar. Ingen automat på stan fungerar, inte de på posten och stadshusets informationsdisk hade ingen aning, fast jag fick åtminstone en karta till en av stadens banker. Jag tog mig alltså till stationen och med karta (och en kompass hade faktiskt varit mycket användbar, men nu fick jag klara mig utan) i hand började jag vandra omkring på smågatorna. Efter att ha gått förbi banken två gånger gick jag till slut in. Säga vad man vill om Japan, men de flesta är väldigt hjälpsamma. Däremot pratar de inte annat än japanska och mina stapplande försök fungerar allt bättre (dagens glosa: ososu - ta ut). Jag fick en lapp, som enligt uppgift listade ett gäng banker i Ikebukuro och rådet att pröva med någon av dem. Dumt nog har jag nästan slut på kontanter, vilket innebär att en resa fram och tillbaka till Ikebukuro är ungefär det jag har råd med. Men friskt vågat...

Med hjälp av lappen lyckas jag ta mig till ett varuhus, upp på åttonde våningen och in på ett "financial center" där en informationsvakt hälsade mig välkommen. Han dirigerade mig upp en våning till och där fanns räddningen i form av ett Citibank kontor. Glad i hågen och med ett par tiotals tusen i näven satte jag mig på tåget hem och firade med min andra japanska sushi. Gott gott!

Nu sitter jag på jobbet igen och ska se till att blåsa in något annat än japanska Redhat Linux. Jag har klarat mig rätt bra fram till nu, men om det ska bli något jobb gjort så måste jag kunna läsa varningsmeddelandena. Efter det ska jag pallra mig iväg till ett närbeläget varuhus och handla en masas välbehövt till lägenheten. Lägenheten ja... Tyvärr blir det inga bilder den här gången, men jag bor mycket bra. Lägenheten är på ca 20 kvadratmeter och är utrustad med toalett, badkar/dusch, tvättmaskin, micro, spis tv, och luftkonditionering. Till råga på allt har jag ett stort sovloft, där jag slängt in min futonsäng och alla mina elektronikprylar hemifrån. Lägenheten i sig är rätt high-tech och i någon av broschyrerna står det något om internet. Detta måste undersökas! Sammanfattningsvis har jag (oförskämt) gott om plats och en härlig miljö att ladda batterierna i efter jobbet och bowling och sånt.

Bowlingen igår var hur skoj som helst och jag lärde känna en hel del nytt folk, eller åtminstone de mig. Det är fortfarande mycket svårt både med namn och ansikten, men den där stora röda utlänningen är nog ganska lätt att komma ihåg. Jag iallafall kort på vår poängtavla, så att jag kan slå upp deras namn när jag fått ett elektroniskt kanji-lexikon. Heh. Kvällens förvåning var att en av tjejerna kan lite svenska. Vilka är oddsen för det??? Hon kan dessutom mycket bra engelska! Efter bowlingen gick vi allihop till en japansk krog och käkade och drack tillsammans. Mycket nytt och gott att äta och den bästa saken jag någonsin har druckit, trots allas vittnesmål om att den egentligen var ganska billig och kass. Jag kom hem strax efter tolv och efter att ha slagit på luftkonditioneringen somnade jag mätt och nöjd.

Utresan

Det blev ett trött farväl till Virginie och brorsan, som var snäll att köra ut mig till Arlanda som sin sista körning för natten. Jag försökte att inte tänka på att jag stod kvar själv medan Virginie fick skjuts tillbaka, men det var en av de svårare delarna av dagen...

Mitt bagage som jag oroat mig så över rullade igenom med flaggan i topp. Däremot var det bra att jag begränsade mig något med tanke på det lass som jag fått släpa runt under en dag i Tokyo med omnejd. Det dök dock upp ett annat problem. Jag har redan svurit lite över att jag bara fick ett 6 månaders visum, men tänkte att jag det bara var att boka om utresan när jag fått stämpel i passet med vilken dag det kommer att gå ut. Jag menar, med en ombokningsbar returbiljett i handen kan man väl inte råka ut för några problem? Men det kan man tydligen. I själva verket ville de inte ens släppa in mig till till gate, eftersom det då skulle se ut som om de accepterat en uppenbart felaktig resplan. Efter lite verbalt smörjmedel blev jag till slut incheckad med löfte om att påbörja om bokningen av min biljett så fort Austrian Airlines kundtjänst öppnade klockan nio. Det blev en spänd väntan i telefon, men till slut kom jag fram och lyckades boka om utresan till den 27 februari istället för den 5 mars. Tänk vad en vecka hit eller dit kan ställa till med. Nu löste det hela sig så att jag kunde kvittera ut nya biljetter i Wien och slapp oroa mig mer över den saken. Det blev ett ganska kort uppehål i Wien, men jag gjorde en ganska stor upptäckt när jag satte mig ner vid min gate. I Japan bor det japaner och det här var helt klart en hemresa för mer än 95% av resenärerna. Jag har varit omgiven av artigheter, bugningar och obegripligheter sedan dess.

Att resa handlar mest om att vänta nuförtiden. På planet väntade jag på maten, i en toalettkö på att de skulle dämpa takbelysningen så att jag kunde sova, på att frukost skulle serveras och i en toalettkö till. en var det bara landningen kvar, trodde jag, och fick vänta i över en timme i passkontrollen innan jag fick vänta på tåget från flygplatsen som gick ytterligare en timme senare. Det var åminstone två saker som jag slapp vänta på mitt bagage som överlämnades av en japansk tjej som tydligen var anställd för att hålla reda på det och att höra av mig hem. 100 yen köpte mig en längesrapport och förhoppningsvis lite sinnesfrid åt de som väntade på den.

Japanskan fungerar inte alls. Det är ett konstant surrande som bara ibland kristalliseras till något begripligt. Mina största framgångar än så länge är ett helt korrekt köp av snacks och dricka på Narita Express och något som faktiskt kan klassificeras som en konversation, med en dam strax öer 60 på det anslutande tåget till Kamifukuoka. Det kanske är något med tåg som gör att det fungerar bättre. Ikväll ska jag införliva de japanska orden "bowuringu" och "suturaiku" i min vokabulär! KDDI:s firmabowling blir kanske räddningen!

Resan gick hur som helst helt över förväntan trots att det tog mer än 30 timmar att komma fram till lägenheten. Nu måste jag sluta, men imorgon ska jag knattra ihop den utlovade beskrivningen av hur jag bor. Det slutar alltså med en cliffhanger idag... och med en liten brasklapp kring stavningen av svenska ord efter allt trixande för att få svenska tecken att synas korrekt.

Sista dygnet i Sverige

Imorgon bär det av!

Det känns lite konstigt att sitta här och veta att om 24 timmar så lyfter planet från Arlanda och landar inte i Sverige på sex månader. Jag som knappt har hunnit berätta för alla att jag ska åka och än mindre haft tid att säga hej då. Delvis handlar det nog om att jag inte har förstått vad jag gett mig in på än. Det har helt enkelt varit alldeles för mycket att göra. Men nu är det i princip bara packningen kvar på den långa lista som styrt upp mitt liv de senaste veckorna. Puh!

Packningen har varit ett kapitel för sig. Pröva själv att packa för en resa som börjar med ångbastu och blir till slaskig snömodd någon gång lagom till jul. Oavsett om det blir till att pröjsa för extrakilon eller nyinköp i Japan, så blir det iallafall dyrt. Nästa gång kanske det är lika bra att ta kostnaden för en business biljett direkt. Då kan man packa kappsäcken ordentligt full utan att behöva ha ångest vid incheckningen!

Nej, nu ska jag ut och njuta av en lite småregnig sista dag i Sverige! Hoppas att ni får en skön höst här och att ni tittar in då och då för att se hur det går för mig i österland.

Ring mig i Japan

Med hjälp av Woize, så går det nu utmärkt att ringa mig i Japan till samma kostnad som för ett lokalsamtal. Mitt nummer är 0754-467126. Det går utmärkt att lämna meddelanden, om jag inte är tillräckligt uppkopplad för att svara.