Förra veckan åkte vi på företagssubventionerad onsenresa till
Ikaho i Gumma-ken. Vid lunchtid på fredag så samlades vi ihop och det kändes precis som en skolresa, komplett med gruppindelning, aktiviteter i bussen och stenhård koll med avprickning på listor för att alla skulle komma med i varje etapp. Hotellet vi hamnade på var mycket stort och det fanns flera avskilda bad som beroende på mineralhalten i källvattnet kunde bota olika kroppsliga besvär. Först var det dock dags för tal. Efter att styrelseordföranden inlett med en nästan två timmar långt inlägg om hur viktigt det är att alla litar på varandra fick vi reda på att nästa tal inte hade obligatorisk närvaro. Perfekt! Håltimme! Vi skyndade oss ut och passade på att utforska staden lite. Ikaho är en liten stad uppe i bergen och det kändes lite som en alpby när vi vandrade upp och ner längs de små gatorna. Luften var dock lite kylig, så det var skönt att komma tillbaka till hotellet, svida om till en stilig
yukata och söka upp något av de varma, sköna baden.
På kvällen njöt vi av fin middag i en japansk matsal och större delen av deltagarna satt fortfarande i sina bekväma bomullsrockar. Det bjöds även på god underhållning från underföreningarna (bowling, tennis, etc) i företaget samt andra roligheter. Matistanterna hade fått välja ut vilka av de nyanställda som var sötast och vi delades upp i lag för att rösta på vem som hade vunnit. Vinnande lag fick en stor flaska sake, så det var mer än äran på spel! Efter maten så gick vi vidare till det andra mötet, eller efterfesten som vi skulle säga. Hälften av deltagarna droppade av, men det var ett tappert gäng som fortsatte till framåt två. Då var det nämligen dags att byta lokal igen till det tredje mötet, efterefterfesten så att säga, men för mig blev det ett par timmars sömn i futonsäng istället. Jag vaknade till en kort sekund när de sista kom in till vårt rum vid fem på morgonen, men somnade snabbt om igen.
Klockan sju på morgonen gick jag upp för att återigen passa på att lägga mig i ett skönt hett bad. Därefter var det dags för frukost och det var skönt att fylla på reserverna efter kvällens eskapader och framförallt inför lördagens program. Alla deltagarna hade fått välja mellan skisskurs eller att gå på tur i bergen, och eftersom min talang med penna i handen inte sträcker sig till bilder så var det promenad som gällde för mig. Vi samlades i lobbyn och prickades av när vi bordade bussen som skulle ta oss till startpunkten. Jag kände mig ruskigt trött i bussen och längtade efter den fräscha morgonluften, men det var spännande att se de annorlunda japanska bergen rulla förbi utanför bussfönstret. De svenska fjällen är kantiga och karga jämfört med sina japanska kusiner. De är som stora, branta kullar och är ofta täckta av lummig lövskog. De ger på något sätt känslan av att vara mjuka på samma sätt som ett duntäcke som man kastat i ett hörn av sängen. I retrospekt undrar jag om den där sista liknelsen kanske mer kom sig av sömnbrist.
Första delen av promenaden var inte särskilt utmanande, så jag och Staffan, den andra svensken här på KDDI, tog det långa steget före och lämnade snabbt resten av gruppen bakom oss. Vi kom fram till en vacker bergssjö, där skissgruppen tappert satt och försökte fästa naturupplevelserna på en bit papper. Resten av vår grupp fick dök dock inte upp efter fem, tio eller ens tjugo minuter, så ungefär samtidigt som vi började undra om något var fel fick vi reda på att de redan hade börjat gå upp på det intilliggande berget. Så vad gör man? Inte kunde vi fega och ta linbanan upp till toppen? Det var bara att hänga på sig ryggsäcken igen och se om vi kunde komma ikapp!
Det tog ett par minuter att hitta var stigen började och den slingrade sig uppför den branta sluttningen som en serpentinväg genom den täta växtligheten. På ett flertal ställen kunde man dock välja att ta en genväg och i princip klättra rakt upp istället. Eftersom vi var sist var det lika bra att köra hårt. De första tvåhundrafemtio höjdmeterna gick alltså utomordentligt fort och klättringen involverade händerna lika mycket som fötterna. Det var ordentligt med löv på marken, men det gick ganska enkelt att hitta säkra ställen att lägga vikten. Med det snabba, rytmiska dunkandet av pulsen i öronen fortsatte vi uppför berget och valde genvägarna så fort de inte såg alltför förrädiska ut. Efter kanske femton minuter i gott tempo hörde vi röster uppifrån och strax därefter fick vi ögonkontakt med resten av gruppen. De blev ordentligt överraskade av att se två svenskar ånga fram genom terrängen och speciellt när vi nu, med ny energi, tog den brantaste genvägen rakt upp med sikte på täten av gruppen. Nu kändes det dock helt rätt med en kort paus innan vi tillsammans fortsatte upp till toppen av berget.
Längst upp på berget fanns det ett litet tempel och det var rätt många japanska turister som tagit den enkla vägen upp på berget för att njuta av utsikten. Tyvärr hängde dimman tät kring bergen, så utsikten var inte vad den kunde ha varit. Det var trots allt en skön belöning att sätta sig ner, äta de medhavda risbollarna till lunch och blicka ner mot sjön där vi inlett vår tur. På vägen ner tillbaka till bussen blev det dock linbana följt av snabb avmarsch till ett allmänt bad för att tvätta av sig smutsen från klättringen. Efter det tog bussen oss till en stor tågstation där vi kunde byta till passande tåg för att ta oss hem. Det var en trött skara som satte sig ner i kupén och jag halvsov hela resan tillbaka.
Tidigare under dagen hade jag och Staffan psykat varandra med berättelser om ostdrypande pizzor och det gick rykten om en närbelägen Pizza Hut. Med fett i tanken och hunger i magen skyndade vi oss dit och döm om vår förvåning när det bara var ett mycket litet take-away ställe. Det stoppade dock inte oss från att beställa en stor pizza och fyra liter coca-cola, som vi delade broderligt på en busshållplats precis i närheten. Min första icke-japanska måltid kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle! Någon timme senare kraschade jag i min säng och somnade med ett nöjt leende på läpparna.
