Fotoalbum #1

På allmän begäran har jag sett till att ladda upp ett axplock av alla de bilder jag tagit fram till nu. Bilderna är friskt blandade, men i kronologisk ordning, och kan hittas på uddenfeldt.se. Hoppas att det smakar!

I söndags hade vi grillfest efter japanskakursen. Det var mycket trevligt och vi fick tillfälle att höra på lite japansk skönsång med komp av en mandolintrubadur. Veckan framöver har jag ganska mycket att göra på jobbet, eftersom jag kommer att göra en presentation av mina resultat så här långt i början av november. Veckan klipps dock kort vid lunchtid på fredag, då labbet i gemensam trupp beger sig upp i bergen för ett besök på onsen. Det blir lite inspirerande tal från styrelseordföranden, en session på kvällen och dagen därpå ska vi gå långtur med guide. Inte för att det var någon risk att jag skulle glömma kameran, men alla uppmuntrades att ta med sin egen eftersom det kommer att delas ut pris till bästa fotografi. Kanske kan jag säkra en Ipod Nano med mitt talangfulla knäppande. Döm själva hur jag lyckats så här långt!

Festivalregn

Regn igen. De första höstveckorna har bjudit på sköna dagar, men av någon anledning tittar alltid regnmolnen fram när arbetsveckan tagit slut. För att få lite sol försöker jag dra ut på morgonpromenaden till jobbet och välja lunchrestauranger som ligger en bit från jobbet. Men man ska inte klaga. Temperaturen ligger fortfarande någonstans kring 20 grader och kan man inte vara utomhus så får man springa in i gallerior och upptäcka allt läckert (och dyrt) som finns att köpa. När priset på ett klädesplagg är i stil med en månadslön gäller det att hålla sig från att prova. Annars slutar det lätt med impulsköp, kreditskulder och inmätning av prylar ifrån din lägenhet hemma i Sverige. Sorry!

Förra helgen såg dock först ut att bli ett undantag från det bistra vädret. Trots utlovat regn vaknade jag till strålande solsken och 25 grader varmt. Glad i hågen tog jag mig iväg till Ikebukuro för att boka hotell inför Virginies stundande besök. (Det ska bli så skoj!! ) Hur som helst så traskade jag runt på stan och hittade bland annat ett fantastiskt litet hus som Frank Lloyd Wright ritat. Jag minns att jag såg delar av ett liknande hus återskapat på Metropolitan Museum of Arts i New York. Mycket vackert och harmoniskt, trots att en del tyska turister gjorde sitt bästa för att överrösta inredningen. Turister börjar för övrigt gå mig lite på nerverna, men jag antar att det hör till. Turister är högljudda. Turister saknar respekt för kulturen. Ehrm. Någonstans innerst inne vill man inte erkänna att man själv faktiskt inte är mycket mer än en turist. Framförallt vill man inte påminnas om hur man själv kanske uppfattas av omgivningen... Men sånt är livet. Fram med kameran och ta lite bilder på roliga skyltar, eller som tidigare idag på den garanterat största mobiltelefonen jag någonsin sett. Varsågod!


Vid tre var det dags att ta sig tillbaka till Kawagoe, grannstaden som är fylld av tempel och hus från Edo-perioden. Den här helgen skulle de nämligen ha sin stora matsuri (festival). Så hur är en japansk festival undrar ni kanske? Hela familjen beger sig ut på stan och trängs med (tio)tusentals ditresta människor. Gatorna fylls med försäljare som försöker sälja festivalprylar, men framförallt massvis med mat. Exotiskt mat. Festivalmat. Man kan åka karuseller och om man vill kan man råka dricka alldeles för mycket öl. En japansk festival är alltså ganska ungefär som Gävle Cityfest, med undantaget att de inte behöver välja ny projektledning efter den årliga konkursen. Fast när jag nu läser vad jag skrivit, så kanske det inte är en så sjysst jämförelse. Den japanska matsurin har sitt ursprung i shinto-religionen och ett av de spektakulära inslagen är de stora festivalvagnarna som dras fram längs festivalgatan av munkar och frivilliga. Kawagoe-matsurin hade inte mindre än 23 vagnar och den äldsta hade ett par hundra år på nacken.


Medan dess att vagnen dras fram på sina stora knarrande hjul, så spelas det i dess inre upp ett skådespel. Varje vagn blir till en sorts scen som dras runt i festivalnatten för att underhålla och inspireras. Tyvärr visar bilden ovan en tom vagn, men jag lyckades få en ganska bra filmsnutt av en av de andra vagnarna. Ackompanjerade av cymbaler, klockor, fladdrande flöjttoner och det rytmiska trummandet från en av dessa vagnar intog vi vår middag under ett utskjutande tak till en glasaffär. Ett stilla duggregn hade nämligen börjat falla från den tidigare så klara himlen. Fyra timmar senare hade duggregnet sakta men säkert eskalerat till ett prakfullt ösregn. Festivalförsäljarna anpassade sig på en bråkdel av den tiden och plötsligt var genomskinliga paraplyer och regnrockar de nya storsäljarna. Inga organisationsmissar här när festivalen anordnas av det lokala köpmannagillet. Vid det laget hade vi dock sedan länge dragit oss tillbaka till ett mysigt café i närheten av stationen, där tonerna av The Hives i sprakiga högtalare gav en något kontrasterande inramning av kvällen. Men så är Japan. Gammalt och nytt. Traditionellt och modernt. Allting blandat i en salig men ack så förförande röra.

Oenologi i Ost

Det är inte lätt att hålla jämna takter med upplevelserna, men som utlovat kommer här fortsättningen på förra rapporten.

Efter mitt lilla äventyr med övernattning i bastun var det dags att ta sig an nästa utmaning: japanskt vin. Jepp, du hörde rätt. Japanskt vin. Det moderna Japan är, som många andra varma länder, en typisk ölnation. Och när jag säger öl, så menar jag egentligen ljus lager. Den japanska lagern är av mycket bra kvalitet och jag har hittat en (tillfällig) favorit i Yebisu, som faktiskt stoltserar med att följa de tyska renhetslagarna, om man inte räknar jäst som en ingrediens. Annars är väl Asahi, vars huvudbyggnad påstås prydas av en gyllene flamma, en känd Ghubenbubblare.

Traditionellt har det dock handlat om sake. Sake uttalas absolut inte saké. Istället säger japanerna o-sake (ärade sprit) eller nihonshu (japandryck). På sommaren avnjuts risvinet kallt och på vintern varmt. Sake har under generationer varit den dominerande drycken i Japan, men har inte riktigt fått fäste i den unga generationen. Men vad gör det när de äldre bara blir fler och fler.

Det senaste decenniet har dock japanerna upptäckt vinet. Kändisar sågs med ett glas rött i handen och plötsligt exploderade marknaden för (framförallt dyra) viner. Nu var det alltså dags för mig att för första gången njuta av den japanska inhemska produktionen i Yamanashi-ken. Tillsammans med en japansk tjej från KDDI och hennes franske kompis, som bott i Japan i fem år, var det dags att upptäcka vad japanerna kan göra med druvor. Tåget från Shinjuku tuffade västerut strax efter klockan tio på förmiddagen. Resan tog oss nästan tre timmar, rakt västerut och upp i de japanska "alperna". Döm om min förvåning när de branta sluttningarna böljade av vinrankor utanför ändstationen. En underbar dag i solen, med outforskade vinskatter väntade.


Den första kommersiella vintillverkningen startade i Yamanashi-ken 1875, men man tror att traditionen sträcker sig mycket längre bakåt än så. Det (för Japan) torra klimatet gjorde att regionen inte lämpade sig för ris, och sålunda risvin. Det är inte svårt att föreställa sig att man kände sig manad att utveckla något annat trevligt att släcka törsten med. Nu befann vi oss där med ett nyinköpt vinglas i näven och ett helt torg med japanska viner som väntade på att prövas. Här skulle jag kunna hålla en lång utläggning om de inhemska druvorna, men eftersom jag inte lyckats översätta broschyren än, så får ni hålla till godo så länge. Jag kan åtminstone avslöja att det var ett vitt och ett rött vin som föll mig på läppen, och att det japanska ordet för "torrt" vin i själva verket betyder "kryddstarkt". Här får ni hur som helst en till bild att titta på.


Dagen avslutades med ett spektakulärt fackeltåg där stadens unga killar sprang upp på ett av bergen för att tända en symbolisk torii (japansk tempelport) på sluttningen. När sluttningen tog eld startade ett storslaget fyrverkeri som vi tacksamt tog emot. Tågresan hem blev en sömnig historia, men vilken helg det hade varit!

Efterfest med bastu?

I lördags hände det. Jag pratar tyvärr inte om det där plötsliga som antagligen skulle riskera att göra mig till en slacker för resten av livet, utan om att jag missade sista tåget hem till landsbygden norr om Tokyo.

Dagen hade börjat ganska bra. Jag var inne i stan tidigt på förmiddagen och strosade omkring i Shinjuku mest för att gräva fram en massa turist- information och för att åka upp till utsikten på 45:e våningen i Tokyo Metropolitan Government Building för den obligatoriska turistbilden (se nedan). Med väskan full av glansiga fyrfärgstryck bar det av någon station söderut till Shibuya för en fika. Precis utanför en av utgångarna till Shibuya-eki finns det en staty av en hund vid namn Hachiko. Enligt legenden tillhörde den en gammal man som pendlade från Shibuya under hela sitt liv och varje dag satt Hachiko och väntade på att han skulle komma hem. När mannen gick bort, satt hunden kvar och väntade och denna trofasthet undgick inte japanerna som snabbt slängde ihop en minnesstaty. Nu är det mötesplatsen nummer ett i Shibuya (jmf Svampen i Stockholm och det något mindre kända STUK i Uppsala). Den stora folkmassan som står här och trängs gör att det är i princip omöjligt att hitta den man ska möta, om man inte letar efter en rödhårig utlänning förstås! Eftermiddagen gick åt till att vandra omkring lite i Shibuya, att titta på byggnaden där NHK producerar alla sina program och att fika dyrt på ett franskinspirerat café, som dessutom bjöd på katakanaöversättningen aarugereio (för Earl Grey).


Inför kvällen var det dags att ta sig till det lite lyxigare Harajuku. Jag vet inte om jag någonsin sätt så många designeraffärer i rad, men jag känner på mig att jag antagligen inte ens har råd att kliva in genom dörren. Mitt bland all lyx lyckades vi hitta en gemytlig, men jättelik, restaurang. Flera av restaurangerna här i Tokyo bygger på små rum och gemak, men kan ha dessa små rum och gemak i två, tre våningar vilket kan göra toalettbesök till en ganska problematisk historia. Oftast är det inga problem att hitta ut, men vägen tillbaka till bordet kan vara en helt annan historia. I menyn vid bordet lyckades jag dock hitta en utomordentligt god sake, vilket säkert var en av de bidragande orsakerna att jag inte ägnade klockan så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort.

Med något panikartat i blicken och efter en hel del trappspringande, mynttrillande och tågväntande anlände jag till Ikebukuro tjugo minuter över tolv. Sex minuter tidigare hade det sista tåget tuffat norrut och tagit med sig allt hopp om sjusovarsömn i min sköna futonsäng. Istället befann jag mig nu i Ikebukuro, ensam och med en krympande lista av alternativ till nattplaner.

Stor i orden har jag skrutit om nattliga räder till spritdränkta karaokepalats, irrfärder in till morgonfiskmarknaden och sovande ståplats i mangacafé. När verkligheten nu knackade på dörren, så gjorde den det genom min mobiltelefon som troget påminde om söndagens inbokade vinfestivalbesök. Vi skulle träffas ganska precis där jag stod just nu, men ofördelaktigt nog först sju, åtta timmar senare. Så, vad göra? Turligt nog hade ytterligare ett alternativt dykt upp under veckan som gått: sauna. När jag första gången hörde att det fanns en bastu som hade öppet dygnet runt, så gick tankarna till Stockholm och stränga förbud. Med det vaga löftet om att det inte handlade om några "konstigheter", så började nu min jakt på neonskyltar med texten サウナ.

På andra våningen i ett hus inte långt från stationen fann jag mitt mål. Det såg lite dyrt ut (borde kosta runt 1500 men de tog 2800 yen), men den här tiden på dygnet kände jag verkligen att det var dags att parkera min tunga, fyrfärgstrycksfyllda portfölj någonstans och försöka somna. I priset ingick dock en finfin bastu med tillhörande badutrymmen på elfte våningen samt en ordentligt frukostbuffé (misosoppa, ris och fisk, vad annars?) dagen därpå. Jag skrubbade mig ren, passade på att raka mig, satt och tittade på tv (!) i bastun en stund och provade sen baden i ordningen varmt, utomhus med utsikt, kallt och jättevarmt. Om det var detta eller andra omständigheter som gjorde att jag drog på mig en förkylning låter jag vara osagt. Dock var det otroligt skönt och det var med ett belåtet leende som jag sjönk ner i min vilstol för att somna.

Vinfestivalen blev till en höjdare, men den får jag berätta om nästa gång.

Det andra Japan

Finns det något jag har märkt efter min första månad i Japan, så är det att landet är så mycket mer än neonupplysta stadslandskap till bredden fyllda av nästa generations elektronik. Ibland är det så enkelt som att ta en annan utgång ur metron och upptäcka en vacker trädgård mitt bland alla höghusen. På samma sätt som Central park är en oas mitt på Manhattan, så är Tokyos trädgårdar räddningen när värmen blir för tryckande eller tempot för högt. Till skillnad från New York finns dessa oaser utspridda över hela staden, vilket gör att det aldrig är långt till en inbjudande gräsmatta i skuggan av ett träd. Förra fredagen hade jag ledigt från jobbet, eftersom Japan firade höstdagjämningen. Det strålande solskenet utnyttjade jag till att promenera i Higashi-Gyooen, som är den östra delen av kejsarens stora trädgård mitt i stan. Stora gröna gräsmattor och inbjudande japanska trädgårdar gjorde att dagen passerade fort, trots värmen. Det går mot höst här i Japan, så tyvärr stod inte träden i blom som de gör från slutet av våren. Efter ett par timmars lugn spatserade vi ut ur den östra porten, rakt i famnen på Tokyo-eki, den stora centralstationen.


Måndagen dessförinnan var jag i Kawagoe, som är en av grannstäderna till Kamifukuoka. Det är också en ganska liten stad (med sina 300000 invånare), men den är fylld av historiska platser och vackra tempel. Jag gillar verkligen hur den traditionella japanska arkitekturen släpper in trädgården i husen. Trädgården räknas som en naturlig del av huset och med skjutdörrarna öppna ska man lockas av stenformationer, lummiga träd och halvt skymda broar. Intressant är också att det (åtminstone i templen) inte alltid är meningen att man ska promenera omkring i trädgården. Istället kan man sätta sig bekvämt till rätta och låta naturens skådespel inspirera till eftertanke.

Trots att det kändes som om jag upptäckt den japanska natursjälen redan första veckan, med det vackra flodlandskapet, så finns det fortfarande mycket att se. Även i närområdet. Jag och de andra utlänningarna på KDDI, en kille från Tyskland och en från Vietnam (som kom hit via ett franskt universitet), tillbringade en regnig dag på utflykt runt Kamifukuoka. Vår planlösa färd tog nästan sex timmar med paus för en kort lunch bestående av udon, japanska nudlar. Jag bor verkligen på landet! Inte ett höghus så långt ögat kunde se. Däremot lyckades vi snubbla på golfbana, pittoreskt placerad bredvid en bred slingrande flod. Kanske borde jag höra mig för vad det kostar med medlemskap, så att jag får chansen att briljera med mina nyvunna golfkunskaper. Hehe.


Nu är det mer än dags att ta sig in till Tokyo för att njuta av ytterligare en strålande dag. Med början av hösten har temperaturen mildrats något och vi befinner oss för närvarande i svenskt sommarläge med 20-25 grader varmt och jag trivs bättre än någonsin.