God Jul!

Det blir andra julen i rad på annan ort och den här gången blir det nog ännu konstigare än förra året i Belgien! Japanernas jul är inte riktigt som den där hemma. Ungefär en procent av japanerna är kristna och det har traditionellt inte varit något speciellt med julhelgen. Den sittande kejsaren firar dock sin födelsedag den 23 december med pompa och ståt, så därför slipper jag släpa mig till jobbet imorgon. Men för att återgå till julresonemanget; tittar man på ytan så måste man erkänna att det gör ett ganska bra jobb. I Japan har man faktiskt både fler och bättre pyntade julgranar än i Sverige, ordentligt med juleljus på var mans hus och tomtar så att det räcker och blir över. Om det skulle visa sig att växthuseffekten gör att vår nordliga variant smälter bort, så är det bara att sätta in en platsannons i tidningen här.

Japanerna missar alltså inte chansen att fira jul, och när jag säger fira då menar jag på det där härliga, nästan bortglömda genomkommersiella sättet! Traditionen på julafton är att gå på dejt. Jepp, du hörde rätt. När vi svenskar sitter hemma och mossar med familjen och väntar på att Kalle ska börja, så är japanerna ute och raggar! Och vilket bättre sätt att visa sin uppskattning för någon än genom att boka en riktigt lyxig restaurang, köpa med sig blommor och en fin present samt som avslutning, om allt går enligt planerna, boka ett femstjärnigt hotell (!).

Råkade se en reklam i Japan Times häromdagen där man kunde boka in en specialinredd svit med julgran, öppen spis och hela kittet för den ringa summan av 2 miljoner yen, d.v.s. knappt 140000 kr. Då ingick det i och för sig mat, så man slipper en helgsaltad restaurangnota! Kommentaren från hotellets concierge var att nu äntligen började det vända här i Japan efter en tids återhållsamhet efter bubblan som sprack. Jag säger då det. De båda sviterna var dock redan uppbokade sedan flera månader tillbaka fick jag veta när jag... läste vidare.

Något billigare är det då att ta sin nyfunne vän på en promenad ner till Tokyo Tower, som av en slump råkar ha samma form som en gran och dessutom är extra vackert upplyst med ett enormt blinkande hjärta så här kring jul. Sött, inte sant?

Själv har jag lyckats trixa in mig på en julfest med en bunt kvarblivna svenskar. Organisatören hade bokat restaurang för 40 personer, men p.g.a. överväldigande intresse fick han byta lokal och därför fick även jag plats i julefirandet trots sen intresseanmälan. Tack för det!

Nu har det återigen blivit dags att packa portföljen och traska hemåt. Jag kanske till och med ska köpa en liten julbonsai på vägen hem för att riktigt känna julstämningen hemma i lägenheten.

En riktigt God Jul på er alla!

Fotoalbum #2

Puh! Dags att kasta sig in till stadens brus igen efter en långsam morgon hemma i lägenheten. Igår var vi ute på karaoke och det var förvånansvärt roligt. Den japanska modellen, där man trycker in hela kompisgänget i ett litet rum istället, är helt klart överlägsen att behöva sitta och lyssna på en massa främlingar yla från scen. Nu vågar alla sjunga och behöver man förstärka modet är det bara att lyfta på interntelefonen och säga biiru, så kommer personalen springande direkt.

Imorse sorterade jag lite bilder från november, när Virginie var här, och nu har jag lagt upp ett andra fotoalbum i arkivet på uddenfeldt.se. Hoppa direkt till det nya albumet här!

Imorgon blir det årsavslutning med japanskakursen, men idag ska vi åka in till Akihabara för att titta på mp3-spelare, kameror, elektroniska lexikon och allt vad den japanska elektronikmarknaden har att erbjuda. Undrar vad jag får i julklapp i år?!?

Japanska tomtar och Sankte Elvis

I helgen fick jag pröva på två helt skilda sätt att fira att året går mot sitt slut. På fredagen hade vi gruppens 忘年会, eller "glömma året som gått"-fest. Vi var ett stort gäng som tågade iväg till en förbokad restaurang där det som vanligt bjöds på en fest med havets läckerheter och 飲み放題 (fritt dricka). Det är mycket roligt att se hur atmosfären ändras från den någorlunda strikta kontorsmiljön när man får ett tillfälle att dricka ihop. Firmafest är ett recept som går hem i de flesta länder antar jag. Nästa vecka blir det två chanser till att glömma året. Först blir det en gång till med jobbet när hela labbet har sin gemensamma fest och efter det blir det lite mindre skala och lite nyktrare med de frivilliga lärarna som jag lärt känna via japanskakursen.

Jag fick även chans att fira Lucia ordentligt tack vare YCN som anordnat partaj på svenska ambassaden. Totalt omkring 120 gäster varav lite drygt hälften var japaner mumsade på köttbullar, drack glögg och fick storslagen underhållning i form av ett luciatåg anfört av ingen mindre än Sankte Elvis samt en jonglerande japansk tomte. Ta en titt själva i bildarkivet här! Själv dök jag upp lite tidigt och råkade skriva upp mig som frivillig jobbare. Det är därför jag ser ut som om jag var med i skidlandslaget 1972 på bilderna.


Hur som helst var det en mycket rolig kväll, trots att jag och Staffan tog pendeln hem istället för att följa med andrafesttåget (二次会電車) på fortsatta äventyr. Det här med andrafest är ett ganska intressant japanskt koncept som går ut på att man vid utsatt tid bryter upp och fortsätter festen på annan plats. Detta är mycket bekvämt för folk som måste ta sista tåget hem eller måste upp tidigt dagen efter för att jobba. Runt elva tar helt enkelt festen slut på en plats för att flytta till annan ort och starta igen, nu med förnyad styrka eftersom de trötta tackat för sig. Räcker det inte med en andrafest så kan man gå på tredjefest (三次会) och eventuellt fjärdefest, men jag har inte lyckats hänga kvar tillräckligt sent för att uppleva någon sådan. I lördags blev det alltså tidig hemfärd och efter att ha pillat lite på datorn somnade jag runt två.

Innan jag tar en ny sväng förbi kaffebryggaren och fortsätter dagens arbete så kan jag rekommendera följande instruktionsfilm, som ger en bra introduktion till hur man äter sushi här i Japan. Dessutom vill jag tipsa om Japanska.se som kan hjälpa till med översättning till svenska av alla dessa konstigheter jag skriver.

Att betala i yen

Puh! Så var den första arbetsveckan efter semestern avslutad. Det är alltid lite svårt att gå upp i varv igen efter att ha varit ledig. Den här gången var det extra svårt eftersom jag käkade dålig hämtmat från lokala butiken på söndagkväll och därför fick avbryta måndagens arbetsdag tidigare än planerat för att friskna till i hemmets trygga vrå.

Det var som ni kan förstå fantastiskt skönt att få besök. Jag är extra glad över att Japan bjöd på vackert väder och härliga upplevelser även de dagar när jag var tvungen att arbeta och Virginie fick åka tunnelbana på egen hand. Det har varit spännande att se Japan genom ett par andra ögon och veckorna med Virginie har gjort att jag upptäckt nya saker hela tiden. Efter att ha bott här i ett par månader så kan det inte hjälpas att man börjar att blunda för en del av vardagsintrycken, som att övergångsstället på väg till jobbet blir grönt direkt efter att man tryckt på knappen. Hepp!


Något som man däremot ständigt känner av här i Tokyo är att folk verkligen gillar att shoppa. Män såsom kvinnor är mycket modemedvetna och alla kända (och okända) märken stoltserar med stora shoppingtempel utspridda över hela staden. Hemma i Sverige är jag obotligt dålig på att shoppa och kan ofta gå runt hela staden utan att hitta ett enda klädesplagg som faller mig på läppen. Men även en obildad europé som jag lockas dagligen till inköp i Tokyo. I grund och botten tror jag att det handlar om det stora och variationsrika utbudet. I Tokyo kan du hitta allt mellan himmel och jord. Färger, snitt och modeller av alla de slag finns representerade och även prislapparna sträcker sig över hela spektrat. En viktig sak att komma ihåg innan man ställer sig framför disken är att priserna normalt inte inkluderar den 5-procentiga momsen. De flesta större kedjor trycker båda priserna på lappen, med sitt eget pris (utan moms) i fet stil. Undrar hur länge man skulle kunna ha kvar det höga momstrycket därhemma om man insåg att 250-kronorströjan från H&M i själva verket kostar 200 kr. En av de mer intressanta shoppingupplevelserna jag haft var när jag och Virginie tillbringade ett par timmar i Venus Fort. Venus Fort är ett enormt komplex av affärer med artificiell himmel och italienska bakgator på en ö i Tokyobukten. Som namnet antyder är större delen av utbudet anpassat för kvinnor och de få män jag såg strövade, precis som jag, troget vid sidan om en vacker kvinna. Efter att ha upplevt inte mindre än tre soluppgångar var det dock dags för oss att ge upp. Det kan helt enkelt bli för mycket av det goda.

Innan jag kom till Japan så hade jag föreställningen om att det var fruktansvärt dyrt att leva här. Det är trist att prata pengar, men jag måste dock göra ett försök att slå hål på den myten. Boendekostnaden är givetvis skyhög i centrala Tokyo, men att köpa en nybyggd lägenhet mitt i stan behöver inte bli så mycket dyrare än dubbelt mot Stockholm. Visst är det mycket pengar, men det handlar också om att bo mitt i en av världens största och rikaste städer. Kan man dessutom tänka sig att bo utanför "tullarna", som i Tokyo kan tänkas motsvaras av Yamanote-linjen som ringlar sin väg runt stadens centrum, blir både priserna för att köpa och hyra mycket mer resonabla även om det givetvis finns lyxigt boende även där. Ute på vischan, 25 minuters tågfärd från city, kan man trots allt också hitta takvåningar som kostar fler yen än det går att räkna till. Transport är inte heller speciellt dyrt, förutom på de sträckor där något företag har monopol. För omkring 10-15 kr kan man ta sig till andra sidan stan med det välutvecklade tunnelbanesystemet där JR (statligt) och Metro (privat) konkurrerar om kunderna. Sista sträckan ut dit jag bor kostar dock omkring det dubbla, trots att avståndet är betydligt mindre.

Att handla mat i affären är dyrt, men absolut inte dyrare än i Sverige. Vad som däremot är billigt är att äta ute. För omkring 500 yen (ca 35 kr) kan man äta sig ordentligt mätt. Om man vill byta bort sin plats vid disken till en mer behaglig restaurangmiljö, eller om man tycker att det är för svårt att beställa och betala sin mat via en automat, så behöver man ändå sällan sträcka sig upp till det dubbla. Det som för en svensk låter helt obegripligt är att dessa priser oftast även gäller på kvällstid. Fördelarna med japanska fastprismenyer (~houdai) är dessutom påtagliga för en hungrig och törstig europé, som jag tidigare nämnt. Vin är mycket dyrt i Japan och kostar alltså ungefär som på svensk restaurang. Öl kan man däremot få hur billigt som helst. Det är klart att det finns extremt lyxiga och dyra restauranger och i anslutning till turiststråken finns det gott om dyra och dåliga ställen att fastna på. Lyckas man däremot undvika såna fällor står man inför en osannolik mängd av små och stora restauranger som inget hellre vill än att ta emot dig som deras vördade gäst. Det finns inget som får mig att känna mig mer välkommen än när ett ljudligt "Irrashaimase!" från kvällens servitörer får ett lika starkt eko från köket.

Kanske är det helt enkelt så att man är färgad av att komma från Sverige, men efter att ha bott här i tre månader så håller jag helt enkelt inte med om att Japan skulle vara exceptionellt dyrt. Det enda egentliga problemet med pengar i Japan, som jag har upptäckt, är att man är tvungen att bära med sig stora summor kontanter hela tiden. Bankkortet används knappt som betalningsmedel här och det kan gå långt mellan chanserna att få utnyttja ett icke-japanskt VISA kort. När man väl lyckas hitta en bankomat som har nattöppet, så får man betala en liten avgift för att den måste jobba efter kontorstid. Välkommen till landet där maskinernas fackrörelse verkar vara starkare än deras mänskliga motsvarighet. Heh. Att det däremot går att göra av med mycket pengar kände jag redan till innan jag och Virginie njöt av dryga två veckors lyxsemester. Men det var värt varenda yen!

En regnig söndag

Imorse åkte Virginie tillbaka till Sverige. Med henne försvann det vackra höstvädret och ett stilla duggregn drog återigen in över denna bergiga ö på andra sidan världen. Det var otroligt att få dela min japanska resa med min älskade, om än bara för drygt två veckor. Samtidigt som det nu känns oerhört tomt, har vi fått massor av nya minnen att värma oss med nu när vintern ligger inför dörren.

På tåget tillbaka till Tokyo från flygplatsen drog jag mig till minnes min favorithaiku på svenska, skriven av Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.

Jag viskar en hemlighet

För att nå in dit.

Jag tillbringade eftermiddagen med svensk julstämning på svenska ambassadens julbasar. Det är ett under hur mycket lite glögg, pepparkakor och luciatåg kan betyda ibland.