Höstsumo i Ryogoku Kokugikan

Så var det äntligen dags. Efter ett antal sena svenska nätter med Eurosport som enda allierad var det dags att få se sumo i verkligheten! Inte för att jag har koll på utövarna, men det fixade den officiella hemsidan snabbt. Turneringarna varar i femton dagar och sumobrottarna möter en ny motståndare varje dag. Jag upplevde det som ganska komplicerat att förstå vem som skulle möta vem, men enkelt förklarat så är de 42 brottarna uppdelade i öst och väst som kämpar mot varandra. Dagen började med ny tyfonvarning och ombord på Yamanotelinjen upptäckte jag att min anknytningslinje nyss börjat gå igen efter ett avbrott på grund av de starka kastvindarna. Tur det! Jag har nämligen ingen aning om hur jag skulle ta mig till arenan i Tokyos östra del utan den.

Redan efter att ha satt foten utanför tunnelbanetåget märktes det att det här var sumokvarteret. Ett par killar stod och väntade på tåget och de var inte av den normala japanska storleken om jag säger så. Det ryckte lite i kameraavtryckarfingret, men det var inte riktigt läge. Det var det däremot ett par minuter senare vid biljettautomaterna, som ni kan se till vänster. Utanför arenan stod en stor folksamling för att få bra bilder på de anländande elitbrottarna. Sumodagen börjar redan tidigt på morgonen med de lägsta divisionerna och framåt tre så kliver den högsta divisionen in i ringen. Jag kom inte på plats förrän strax efter ett, men jag kan definitivt rekommendera att komma tidigt för att få en ordentlig titt på arenan innan den fylls med folk.

Den här turneringen var lite speciell, eftersom det inför sista dagen var dött lopp mellan två brottare. Den överlägsna mongolen (och för närvarande enda aktiva Yokozunan) Asashoryu och den bulgariske (!) brottaren Kotooshu. Tidningarna och åskådarna var fulla av förväntan. En vinst av Kotooshu skulle innebära att en brottare från Europa för första gången fick lyfta mästerpokalen! Dessutom har Asashoryu dominerat lite väl den senaste tiden, så folk var definitivt redo för förändring. För mig var de inledande matcherna tillräckligt spännande och publiken visade högljutt vilka brottare de höll på. När det började bli dags för de sista två matcherna höjdes temperaturen i arenan markant när folk lutade sig framåt för att se turneringen avgöras. Först ut var Kotooshu. Efter två förluster i rad var det många som trodde att bulgaren med hans unga år inte hade den mentala styrkan att lyfta turneringen i hamn. Skeptikerna fick ge vika när han med ett stadigt grepp om midjan på sin motståndare lyfte ut honom ut ur ringen. Asashoryu var alltså tvungen att vinna, men han avslutade sin motståndare enkelt med en axel mot huvudet och matchen var över innan den hade hunnit börja. Tur för mig! Detta innebar nämligen att det var dags för en avgörande final mellan turneringens två bästa kämpar, som alltså fortfarande stod på samma antal vinster. Tyvärr visade det sig att veteranen var starkast än en gång, men att bjudas på sådan högklassig spänning gav verkligen mersmak för sumo! Kotooshu gick inte helt lottlös utan fick pris för sin Fighting Spirit och vem vet, snart kanske första turneringsvinsten kommer. Asashoryu fick däremot ta emot priser i över en halvtimme, bland annat från premiärminster Koizumi men också från Jaques Chirac, tjeckien, mongoliet och flera japanska och utländska företag.


Turneringen avslutades med att de unga brottare som presterat bra i dagens tidiga matcher fick dricka sake med domaren i ringen (se ovan). Nu var de värdiga att få delta i nästa turnering och att få sina namn på banzuken (deltagarlistan). Detta var absolut inte sista gången på sumo för mig och när turneringen kommer tillbaka till Tokyo i januari för den stora säsongsavslutningen kommer jag att stå längst fram i kön för att få biljetter! Kotooshu ganbatte!!

Konstsim för Herrar

Någon annan som under OS i Aten såg Stockholm Konstsim Herr och deras strävan om att kunna tävla i konstsim i OS i Peking 2008? Jag tror att de kan råka ut för betydligt värre konkurrens än det ordentligt håriga turkiska herrlag som också fick några mediasekunder i samma inslag. Jag slog nyss på TV:n och överraskades av den japanska (vad annars) finalen av Waterboys! Troligtvis inspirerad av filmen med samma namn från 2001 är Waterboys helt enkelt ett program där japanska killar tävlar i konstsim. Om ni inte tror mig, så se själva:


För att låna ett citat från SKSH:s hemsida verkar det som om japansk herrkonstsim också går ut på att "det horisontala inslaget dominerar över det vertikala". Hehe. Ackompanjerade av popmusik (för tillfället passande nog Aqua) är det mer som akrobatisk vattenaerobics, men det ska tilläggas att de klassiska synkroniserade momenten inte fått lida för det. Blivande guldmedaljörer i bild kanske?? Dags att käka (och kolla) klart. När jag får tid ska jag berätta om söndagens sumofinal. Det var ruskigt skoj och inte bara för att det var första gången en kämpe från Europa hade chansen att vinna en turnering! Hare!

Tequila och Bordeaux

På fredagen var det äntligen dags att bege sig iväg till Izakaya! För dem av er som inte vet vad det är, så kan jag informera om att mitt lexikon översätter det med engelskans saloon. Det ska dock inte tas som något annat än en hänvisning om hur länge denna typ av japansk pub har hängt med. Normalt går man till en izakaya direkt efter jobbet, dricker kall öl och varm sake med ett varierat utbud av tilltugg till. I vanlig ordning kom jag sent (har fortfarande inte lärt mig att kompensera för tre tåg in till stan), men som tur var stod en tapper skara japaner kvar och väntade på överenskommen plats i närheten av Roppongi-eki. Vi tågade iväg och väl på plats anslöt ytterligare ett par japaner och en svensk. Det var verkligen ett trevligt ställe och vi hade fått ett litet eget rum, där det var skorna av som gällde. Jag fick försöka imponera med min trassliga japanska och frasen "Vad kan ni rekommendera?" var väldigt uppskattad. Efter att ha tillbringat ett par timmar i den trygga japanska atmosfären var det dags att skynda vidare till en tequilabar vid namn Agave. Placerad i en ruffig källarlokal och med över 400 sorters tequila och mezcale kändes det lite som en latinamerikansk motsvarighet till min gamla nationspub Ghuben. Det var så trevligt (och gott) att jag dröjde längre än någonsin innan jag drog mig iväg för att börja hemresan och jakten på sista tåget. Lite för länge skulle det visa sig. Med långa steget före hoppade jag på första tåget till Ginza och missade andra tåget med en hårsmån. Jag kunde faktiskt sträcka ut handen och röra vid tåget, men dörrarna var sedan länge oåterkalleligt stängda och tåget på väg bort från perrongen. Illa. Nästa tåg gick inte förrän tio minuter senare, tio i tolv, och drygt tjugo minuter därifrån visste jag att sista tåget hem gick kvart över tolv. Svettigt. Det var med andakt som jag vid varje station väntade på att dörrarna skulle gå igen utan att någon försökte klämma sig in i sista sekunden, vilket skulle ta ytterligare 30 sekunder per station och kapa alla chanser till att hinna fram i tid. Ett par tjuvstopp blev det, men med en näve fylld av skramlande 10-yen mynt köpte jag mig ut ur den sista porten och sprang ombord på Tobu-linjen. Puh! Lite för nära var det dock och jag får verkligen se upp i fortsättningen. Däremot har en liten djävul i mitt öra börjat smida planer på vad jag ska göra om jag missar sista tåget. Ikebukuro var tidigare känt för sin svarta marknad och fortfarande är det mycket krogtätt här. Det blir kanske ett bra tillfälle att fastna på en karaoke-bar till dess att första tåget går klockan fem... eller så kan jag ta mig tillbaka in till stan för att uppleva fiskmarknaden Tsukiji i full blomning och den färskaste sushi som går att få!

På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck och undrade varför taket var så lågt. Det är lurigt att vara hemma, för i lägenheten är det som om det svenska lyckats tränga undan allt det japanska utanför dörren, såvida jag inte har på TV:n det vill säga. Här kommer en lista på topp tre udda saker jag sett på TV än så länge:

• Japansk tjej lär ut amerikansk slang med världens största leende på läpparna... "Get wasted" någon?
• Kvasikändisar (eller vad vet jag egentligen) i frågesport tvingas äta upp illaluktande konstigheter om de inte lyckas pricka in rätt månad för mediahändelser (som pianomannen) under det gångna året.
• Ett gäng programledare som sitter och tittar på andra program som visas i programmet som visas. Då och då kommer putslustiga kommentarer inflikade i bild-i-bild och inför reklamerna får man se vilka förskräckta miner de visar upp under nästa inslag, så att man ska bli sugen på att hänga med.

Senare på lördagen tog jag mig in till ett möte för Swedish Style, som är en svensk exportsatsning i Japan för att visa upp det härliga med svensk design och så. Det ser ut som om det kommer hända en massa kul saker och det är klart man ska vara med på ett hörn. Och eftersom jag jobbar i veckorna, blir det nog inte plats för mer än så. På kvällen var jag på min allra första premiär för en nyöppnad restaurang, Le garçon de la vigne i Hiroo. Detta speciella tillfälle blev alltså i Tokyo, på en fransk restaurang ägd av en japan. Många av japanerna hade varit i Frankrike under perioder, så jag hade nu två språk att stappla mig fram på. Hehe. Lyckades dock tacka ägaren för en fantastisk kväll på både franska, japanska och slutligen engelska. Det var spännande att se fransk cuisine serverad på japanskt maner. Dit ska jag verkligen se till att komma tillbaka någon gång!

Min japanska förbättras inte direkt med stormsteg, men söndagens gratiskurs här i Kamifukuoka var verkligen en höjdare. I två timmar fick jag sitta med en volontär, som förstod en del engelska men på japanska fick lida sig igenom min familj, var jag jobbar och allt det där lilla jag kan säga. Värdefullt att
chansen finns på så nära håll och jag fick låna en kursbok i japanska för japanska lågstadiet att öva på till nästa vecka. Ganbatte!

Den här veckan har det varit klämvecka, eftersom både måndagen och fredagen är officiella helgdagar. Det innebär att halva arbetsstyrkan passat på att ta ut semesterdagar och alltså inte är här. Ledigheten i måndags avnjöt jag i Kawagoe, som är en grannstad fylld av tempel och trädgårdar. Jag ska skriva mer om det och resten av veckan lite senare, men nu är det dags för något att äta!

Ett rum med utsikt

Tänk att det fanns så många japaner som var intresserade av Sverige! Det kanske helt enkelt beror på att de är så många att vilket särintresse som helst har en kader lojala fans, men oavsett anledningen så är det väldigt många som undrar om och längtar efter att besöka Sverige. I fredags var jag ute i Wako-shi, en av grannbyarna, för en tjejkväll med svenskjapanskan från jobbet och hennes vänner. Det är nog tur att jag inte hängde med i (den japanska delen av) konversationen, för jag har en känsla av att en hel del var barnförbjudet. I lördags var jag på filmkväll på svenska ambassaden för att lirka fram lite fler kontakter ur storstadsdjungeln. En publik på omkring trettio personer fick se första avsnittet av Nile City och Jalla Jalla, båda textade på svenska. Vi var halvdussinet svenskar som skrattade gott, medan den övriga (japanska) publiken satt undrande inför åsynen av inoljade brandmän som dansar balett och bakar kakor till varandra. Långfilmen var väl lite mer begriplig, men jag fick förklara handlingen ganska ingående på puben efteråt. Av alla möjliga ställen hamnade vi på en irländsk pub vid namn Mad Mulligan's. Det var inte så mycket galet där, förutom att de tog 1000 yen (knappt 70 kronor) för en Guinness. Efter ett par pints av det svarta guldet var det dags att ta sig hemåt med den sedvanliga bunten visitkort i fickan. Jag har en mental att-göra lista, så när jag som i lördags hör att en av japanerna har en kompis som sysslar med kabuki-teater kan jag hugga direkt med ett försök att bjuda in mig på en föreställning. Dagen efter avbröts min söndagspromenad av regntunga skyar och jag hann precis hem innan det dundrade loss.

Arbetsveckan inleddes ganska intensivt på grund av onsdagens inplanerade statusrapport till chefen. Det tog nästan en vecka att få en fungerande dator, men nu har det äntligen börjat trilla på plats. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om vad jag gör på jobbet, åtminstone inte idag. Luncherna har jag tillbringat med min trogna vapendragare Yanagihara-san, som trofast släpar runt mig till nya restauranger varje dag. Efter onsdagsmötet blev det lunch med chefen och för att låna deras beskrivning "japansk pizza". Okonomi, som det egentligen heter, kommer i två variationer och den som jag åt kan beskrivas ungefär så här: stek en pannkaka, lägg en massa riven vitkål, nudlar, fläsk, räkor och bläckfisk ovanpå och toppa med en pannkaka till, ett stekt ägg och någon form av soyasås. Gott var det hur som helst och jag hoppas verkligen att smekmånaden med det japanska köket håller i sig länge.

Kamifukuoka är, som jag tidigare sagt, en ganska låg stad och från tredje våningen på jobbet så ser man hustaken sträcka sig ut mot horisonten. På kvällen var det något som heter Suiyo Salon på KDDI, som enligt ryktet är en gratistillställning med exklusiva viner där man kan träffa andra forskare och företagets styrelse. Själv var jag inbokad för middag inne i stan, så ni får vänta till nästa månad för en rapport om vilka viner det bjöds på.

Medan de övriga forskarna korkade upp italienska viner från 1985, så satt jag på pendeln in till Tokyo. Jag slog mitt förra rekord med hästlängder och tog mig till Tokyo-eki (mitt i smeten) på 35 minuter. Allt hänger på om jag lyckas pricka in expresståget som passerar stationen bredvid min. Att ta sig in till Ikebukuro tar allt mellan 20 minuter (express) och över en timme (local). Tokyo-eki är väldigt fin och ser ut som en direktimporterad europeisk centralstation utifrån. Inuti är den ett myller av underjordiska gångar för att nå till de olika tunnelbanelinjerna, men det blir lättare och lättare att navigera i takt med att namnen (i kanji) går från ett obegripligt gytter till mening. Vi käkade på ett sjysst vietnamesiskt ställe i Maru-biru och efteråt tog vi hissen upp till 35:e våningen för en fantastisk utsikt över nattens Tokyo.

Bilden gör det inte någon rättvisa, men för de intresserade så går det att se Tokyo Tower (kopian av Eiffel dito) till höger och Rainbow Bridge till vänster. Någonstans däremellan finns det ett högt hus (fjärde från vänster). Det tror jag är Mori Tower, som jag tidigare visat en suddig bild av.

Ikväll hade jag planerat in middag med de andra utlänningarna på KDDI i Kamifukuoka: en tysk och en vietnames. Tyvärr kunde inte killen från Vietnam komma, men jag och tysken åt gott. Han tipsade om gratis japanskaundervisning här i stan, så på söndag morgon ska jag ta mig dit och se vad som bjuds.

Avslutningsvis kommer en liten önskelista på prylar jag borde tagit med mig, men lämnade hemma:

• Diskborste. I Japan diskar man med tvättsvamp och det funkar väl bra så länge allt man diskar är soppskålar. (Inte för att jag gjort några stordåd i köket än, men det känns rätt skönt att skylla på att det skulle vara drygt att diska. )
  

• Reflex. Kombinationen smala gator, mörka kvällar och vansinniga (jag tänker inte skriva k-ordet) chaufförer gör att livet hänger på en skör tråd. Med reflex slipper jag åtminstone bli överkörd av en slump.
  

• Kompass. När man klivit upp ur utgång B7 ur en tunnelbanestation kan det vara bra att kunna ta ut vädersträcken, så att man åtminstone vet vilket håll man ska börja vandra åt.

Tyfon och annat

Puh! Så då har man fått uppleva hur en tyfon (jap. taifun) kan påverka sin omgivning. Vi hade ihärdigt hällregn med åska, kastvindar och allmänt ostadigt väder från söndag kväll till onsdag eftermiddag. Det är bara att hålla tummarna att ingen passerar närmare än så...

I måndags vandrade jag till jobbet i den regnjacka som jag tagit med från Sverige. Kombinationen ösregn och 30 grader varmt gjorde dock att jag kom fram till jobbet svettigare än någonsin. Ett snabbt besök i det närbelägna varuhuset senare så hade jag mitt första ordentliga paraply. Riktigt fint och stort är det. Jag fick nämligen den kommentaren när jag tittade på några av de mindre ihopfällbara varianterna. Killen i affären trodde inte att den skulle täcka min stora kroppshydda. Hehe. En kul sak i varuhuset som jag inte upptäckt förrän nu är musiken de kör i högtalarsystemet. När jag handlade mitt paraply så kände jag plötsligt igen Beatles, fast i (minst) dubbelt tempo och på synth. Upptäckte samma sak när jag handlade vatten idag, men då var det Tom Jones.

Regn och rusk gjorde att jag jobbade sent och käkade luncherna på jobbet. Två företag konkurrerar med nya matlådor varje dag och det har faktiskt varit ett bra sätt att få pröva en massa japanska (och till viss del kinesiska) smårätter. Allt har varit mycket gott förutom någon form av surt plommon som man tydligen skulle äta med riset. Men det verkar inte som om några andra tycker om det heller. Ingen jag såg åt upp den lilla lila tingesten. På onsdagen trodde jag att det hade klarnat, eftersom morgonen var ljus utan moln. Jag hann precis innanför dörren till jobbet innan regnet började igen, våldsammare än någonsin. Tur att jag hade med mig mitt paraply! Framåt eftermiddagen hade det dock gett med sig och tur var väl det.

Onsdagskvällen var nämligen den kväll som jag skulle ta mig in till Roppongi för att gå på lill-lördag med YCN. De träffas på en krog som heter Heartland och ligger i bottenvåningen på Mori tower, som ni ser en suddig bild av härintill. Det japanska masstransportsystemet är verkligen smidigt, men där jag bor i utkanten har man helt klart problem som utlänning. Ingenting finns skrivet i romaji och det är tur att det finns hjälpsamma personer som skickar mig i rätt riktning. Jag ser nog ganska vilsen ut när jag står och jämför bilder från min kamera med tunnelbanekartan på väggen för att se var det är jag ska. Det var hur som helst mycket skoj att träffa lite svenskar här i stan, men framförallt var det roligt att träffa japaner med intresse för Sverige. Mobiltelefonen fylldes snabbt med några nya kontakter och kalendern med några inplanerade möten. Det var verkligen tur att jag fick hjälp att fixa telefon så snabbt. På väg hem slog jag följe med en svensk som bott här i över fem år och jag hann precis med sista tåget ut ur stan och slapp på så sätt en skakig taxifärd för någonstans över 5000 yen (uppskattning av min kollega). Dörr till dörr tog resan ungefär en och en halv timme, vilket inte är så farligt med Tokyo-mått mätt. Framåt ett landade jag tryggt i min säng i Kamifukuoka och slocknade som ett ljus.

Idag var jag onekligen lite trött när jag vaknade och har inte fått så mycket vettigt gjort på jobbet. Det gjorde inte saken bättre att det var uppemot 34 grader varmt heller. Däremot har jag suttit och skickat skymail till några av de jag träffade igår. Det ser ut som om jag ska få gå med en av tjejerna på den stora sumoturnering som börjar nu på söndag! Lite lustigt var att hon tydligen tycker om sumo, men att hon aldrig varit på en turnering. Kanske ser hon fram emot det här lika mycket som jag! Shigoto ganbatte!

Nu ska jag plugga lite japanska. Wish me luck!

PS. Påminn mig att skriva något om japansk TV. Jag ser nya konstigheter varje dag... Karaoketävling för 50+are för tillfället. DS.

Nya leksaker

Puh! En skön första helg i Japan lider mot sitt slut. Jag har inte varit ute och pressat öppettiderna på några japanska barer, men med kroppen halvsliten av jetlag kanske det var lika bra.

Det är stekhett här. En bra bit över 30 grader och det går inte att lita på vad de säger på de nationella nyheterna. Saitama prefekturen har nämligen den stora äran att ta emot hela Tokyos varmluft. Idag var jag inne i stan (Ikebukuro igen) och det var betydligt svalare där. Det känns lite konstigt att staden är varmare än landsbygden.

I lördags promenerade jag omkring i den ovan beskrivna hettan i ungefär fyra timmar. Jag gick runt den västra delen av staden med en flod jag sett på kartan som mål. Utan större missöden kom jag fram och på vägen fylldes kameran av bilder på roligheter. Om jag någonsin sagt något det minsta negativt om japaner och kameror, så tar jag tillbaka allt. Min kamera åker fram fortare än du hinner säga Kodak, eller Minolta för den delen. Här är den helt klart skönaste bilden av de jag tog:


Jag har hittat den japanska själen! Eller åtminstone en liten bit som inte är bebodd. Det är dock tur att jag inte har vidvinkelobjektiv. Hehe. På vägen hem storhandlade jag i det lokala varuhuset och nu är det nästan inget kvar på min inköpslista.

Söndagen resulterade i tre av de återstående inköpen. En av de nyanställda killarna i gruppen hade frivilligt ställt upp som guide med start klockan elva utanför ett 7-11 i närheten av där han bor. Dagens första inköp blev en karta över området. Allt är naturligtvis på japanska, men till skillnad från min tidigare karta finns faktiskt alla gator med. Dessutom täcker den ett större område. Alltså kommer det att bli lite lättare att navigera i fortsättningen.

Nästa inköp bidrar också till navigeringen genom att översätta fram och tillbaka mellan engelska och japanska. Med hjälp av tillhörande penna kan man dessutom skriva rakt in i översättaren och i det läget klarar den till och med av kanji!! Mycket imponerande. Nu kanske jag börja översätta alla skyltar jag tagit bilder på och förstå de nya jag ser direkt. Jag tog den här bilden med en vanlig blyertspenna som referens för storleken:


Slutligen, om alla försök till navigering misslyckas, kommer vi till dagens sista inköp; en mobiltelefon. Egentligen köpte jag den först, men vi kommer till det sedan. Jag hade redan innan jag kom ställt in mig på att skaffa en kontantkortstelefon (jap. puripeido), men det verkar som om de flesta affärer har slutat saluföra dessa p.g.a. att anonymiteten hos dessa uppmuntrar till brott. Vi fick alltså besöka tre butiker innan vi fick napp hos Vodafone. Glad i hågen pröjsade jag ungefär niohundra spänn och förväntade mig att vandra därifrån med telefonen i hand, men det var inte möjligt. För att få ut en kontantkortstelefon är man tvungen att skicka kopior på legitimation till ett centralt kontor, som ska godkänna köpet och registrera telefonen på dig. Detta tar ungefär en timme, vilket är längre än det tar att köpa en telefon i många delstater i USA. Det blev alltså en elektronisk översättare och en lunchsushi innan jag fick ut min nya telefon:


Jag vill inte göra någon besviken med att den ser så normal ut, men så här ser den alltså ut efter att man ställt in den att visa engelska istället för japanska. (Ok, jag kanske fegar ur genom att använda engelska, men det här är ändå min livlina...) För att sätta lite japansk krydda på telefonen aktiverade jag snabbt den hjälpsamma Animechan Mr. Zhen:

Jag är inte helt säker, men jag tror att han försöker göra mig uppmärksam på att det skulle vara en bra idé att installera ett extra minneskort... När han inte gör det far han runt och gör illa sig samt kommenterar mina val av inställningar. Mycket nöje!

Jag passade också på att fylla telefonen med lite stålar och fick i samband med det reda på att i Japan så är det datummärkning på kontantkortskrediterna. Jag har med andra ord fram till tredje november på mig att ringa upp mina 3000 yen, annars går de upp i rök av sig själva.

Nu är det dags för mig och Mr. Zhen att säga adjö för den här gången.

Leopalace 21

Det blir sena arbetsdagar här i Japan. Jag tror nog att jag måste sätta upp lite regler för mig själv så att jag hinner göra lite annat än att arbeta i veckorna. När dagen går mot sitt slut så smyger några iväg, men de flesta stannar kvar och arbetar med samma frenesi. Därför kan det bli som ikväll att jag ser att klockan hunnit bli åtta utan att jag märkt det.

Hur som helst så har det blivit dags att försöka ladda upp lite bilder och beskriva hur jag bor. Jag bor hur lyxigt som helst. Huset som jag bor i är byggt av Leopalace 21 och känns mer som ett hotellrum än en lägenhet. Det är stort och rymligt och det finns en massa high-tech prylar att leka med. Dessutom finns det bredband! Igår gjorde jag mina första IP samtal med Woize och fler lär det bli. Jag hittade inte min lägenhetstyp på deras hemsida, men här kommer lite bilder:

Först har vi entrédörren till lägenheten och om ni undrar så är det inte reklam som ligger och skräpar på golvet utan en skylt som informerar att man ska ta av sig skorna innan man kliver innanför "hallen". Dörren till vänster går in till toaletten och närmast till vänster så går en liten korridor in till ett litet pentry. Där finns det en diskho, som ni kan se, och två elektriska plattor. Mitt emot dem finns ett smalt skåp och ett kylskåp. Än så länge har jag bara handlat micromat och imorgon ska jag testa en påse microris. Jag har väntat lite med den eftersom jag var rätt hungrig tidigare i veckan och inte ville riskera ett par timmar rengöring av micron p.g.a. feltolkade instruktioner.

På den andra bilden ser vi en del av köket igen och den där apparaten som står längst in är faktiskt en tvätt- maskin. Det enda tecknet jag känner igen står för "automatisk", så jag hoppas att det ska funka att hälla i lite pulver och trycka på knappen. Jag tror att jag ska prova med en t-shirt först. Hehe.

Det syns dåligt på bilden men till höger framför tvättmaskinen finns mitt badrum. Där har jag en dusch och ett badkar att sitta i. Dessutom finns det någon mackapär i taket som gör att man kan torka kläder där samt vädra ut efter man har duschat.

Fortsätter man bakåt utifrån den första bilden sett, så kommer man in i mitt vardagsrum. Det är lite större än ett studentrum och där finns det bland annat ett bord med en TV och min trogna laptop, som följt med hit till Japan. Bakom laptopen finns mitt internetuttag och om jag investerar i en lite längre sladd kan jag kanske sitta vid det andra bordet och hacka istället för att trängas bredvid TV:n.

Bakom mig där jag sitter nu finns en japansk garderob med skjutdörrar och där hänger mina skjortor och kostymer. Kavajerna och slipsarna har jag inte fått användning för än. Det är helt enkelt för varmt och ingen annan på jobbet klär upp sig heller. Vi får se hur gruppens reaktion blir när jag i takt med kylan kommer allt mer formellt klädd till jobbet. Den här bilden är tagen ganska högt uppifrån och det är faktiskt närmare tre meter till taket. Ovanför garderoberna finns det två öppna hyllor där jag slängt upp min resväska och tvättkorg.

Den här bilden är tagen från samma ställe som den förra fast åt andra hållet. Välkomna till mitt sovloft! En utfällbar stege på väggen mellan dörren och garderoberna leder upp hit och på morgonen drar jag isär de tjocka gardinerna och bländas av morgonsolen. Hålet i vägen är som en stor hylla och där hade jag skapat mitt lilla elektroniska altare innan jag fick internet att fungera.

Luftkonditioneringen räcker faktiskt ända in hit, men den stänger av sig själv efter ett tag så det är rätt varmt när jag vaknar.

Puh! Det var det. Det finns, som ni kan se, ingen anledning att oroa sig över hur jag bor. Oavsett vad som händer under dagen eller hur hårt jag måste jobba, så kan jag återvända hit till mitt lejonpalats för att ladda upp batterierna och nu är det nog dags att göra just det. Gonatt!